Kammarmusik i ljuvligt tilltalande miljö

Alla första konsertens tonsättare hade tidsmässiga förbindelser: När F Mendelssohn avled år 1847 var J Brahms c:a 14 år gammal; när Brahms avled år 1897 var R Vaughan Williams c:a 25 år gammal, vid Williams död 1958 var S Beamish c:a 2 år gammal. Geografiskt bildade de två block: två tyska och två brittiska tonsättare.

Första verket, F Mendelssohns Kvintett nr 2 B-dur (1845), hämmades i framförandets början av oprecis tempohållning och ojämn replikföring, men tog senare igen allt i såväl uttrycksfullhet som virtuos lek med toner, rytmer och accenter. Vaughan Williams musik är ibland influerad av engelsk folkloristik och modalt färgad både melodik och (om sådant är möjligt) harmonik. I hans Fantasy quintet (omkring 1910) för 2 violiner, 2 viola och 1 cello (besättningen i resten av konserten) kunde allt detta höras, omväxlande med kvasirecitativ för viola och cello. Idyll och vildsinthet kombinerad med exekutörernas engagemang och medryckande spelmansglädje blev till vad jag tycker var konsertens bästa verk.

Den skotska kompositören Sally Beamish, har i sitt Kammarsolisterna tillägnade nya verk Nocturne använt klanger och motiv som, både vackert och lite skrämmande, kan upplevas som dimslöjor i en månbelyst natt. Citat ur en gammal kväkarpsalm ger lugn över slutet på detta engagerat framförda stycke.

J Brahms musik är ofta en spegelbild av hans eget sinnestillstånd när han komponerar. I hans Kvintett nr 1 F-dur (1882) löper detta genom satserna från massivt komplicerade och passionerat böljande former till spiritualitet och till sist flyktig lyriskhet. En detaljerad och kongenial tolkning gav konserten en gnistrande final. Missa inte återstående konserter under Kammarmusikdagarna!