När jag var liten lyssnade jag mycket på Snoop Dogg. Jag köpte skivorna, jag tittade på hans musikvideos på MTV och memorerade omedvetet hans sällan barnvänliga textrader. Det som stod i skolböckerna på den tiden glömde jag snabbt bort, medan låttexterna etsade sig fast i minnet.
Där sitter de kvar, än idag.
Ändå har jag aldrig sett denna levande legend uppträda live. Han har besökt Sverige förvånansvärt många gånger de senaste åren – men varje gång har jag beslutat mig för att stanna hemma. När jag var liten berodde det på att jag var för ung för att gå. På senare år har jag inte upplevt honom som relevant.
Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till Snoop Dogg. Å ena sidan har han en musikalisk meritförteckning som slår det mesta. Han krängde miljontals album på den tiden man fortfarande kvantifierade framgång med hjälp av skivor, han har spelat in musik med i princip varenda gangsterrappare och hiphoplegendar på den amerikanska västkusten. Och han har på gott och ont personifierat marijuanarökandet och gin-och-juice-drickandet.
Den sidan av honom skojar man inte bort.
Det är däremot lättare att göra med den andra sidan. En 43-årig artist som har passerat sitt bäst före-datum, men som ihärdigt kämpar för att hålla sig relevant. En artist som provat på både det ena och det andra i hopp om att träffa rätt.
Det kanske tydligaste exemplet på detta var när Snoop Dogg för några år sedan fick för sig att byta artistnamn till Snoop Lion. Ett beslut som de flesta trodde var en del av en synnerligen varumärkesförödande pr-kampanj – men som visade sig vara på riktigt. En resa till Jamaica, som bland annat involverade ett besök i ett tempel, hade gett Snoop ett spirituellt uppvaknande och gjort honom förälskad i rasta-kulturen. Han kände sig återfödd och släppte sedermera reggae-skivan ”Reincarnated”.
Lyckligtvis vaknade han upp ur denna kulturella psykos en tid senare.
Musikaliskt är Snoop Dogg just nu aktuell med skivan ”Bush”. En förvånansvärt bra platta producerad av Pharrell, som även den, rent musikaliskt, ligger långt från den Snoop Dogg jag lärde känna som barn. Den här gången blev det funkig sång snarare än rap och reggae. En amerikansk västkuststil som faktiskt passar honom väldigt bra.
Det ska bli spännande att se vilken version av Snoop Dogg som står på scenen i Stadsparken utanför Flustret på lördag. Blir det rapparen, reggaeartisten, sångaren – eller någonting helt annat?
Jag känner mig uppriktigt nyfiken.