Kalevalas kvinnor och ikonernas tröst

Samtalet börjar ordlöst. Kantelens spröda toner anger inte bara tonen utan också tempot. Det är som yoga och meditation, pulsen lugnar ner sig, andningen likaså.
- Jag spelar ofta på min kantele innan jag börjar måla. Det är ett sätt att komma i rätt stämning, säger Leena Mannonen-Rudka.
Hon målar ikoner, för det mesta efter ortodoxa förlagor. Det är ett tidskrävande arbete som kräver stor noggrannhet, utförs med dyrbara naturmaterial inklusive bladguld, och sker efter bestämda regler. Men även om följsamheten gentemot förlagorna är stor, handlar ikonmåleriet inte enbart om att kopiera.
- Jag målar mitt själslandskap. Man kan bara måla de bilder man bär inom sig. När jag målar, går jag in i mitt inre rum. Där tänker jag varken bakåt eller framåt; jag är närvarande i nuet.

Det inre rummet, säger hon, är både hemligt och helande.
Vi träffas i en konstnärsateljé på Östra Ågatan 43 i Uppsala - inte Leena Mannonen-Rudka, hon målar i en av de utflyttade döttrarnas rum i villan i Norby - som målaren Susanna Laine delar med konstnärskollegan Agneta Hällstrand.
Leena och Susanna har flera gemensamma nämnare. Båda tillhör minoriteter i sitt land: Leena som karelsk flykting och Susanna som finlandssvensk. De har båda starka känslor för det urfinska från öst, Susanna för det finska nationaleposet Kalevala och Leena för ikonerna. Sökandet efter en identitet delar de också: båda är frivilliga emigranter som har valt att bo utanför Finland största delen av sina liv, Leena i Schweiz och Sverige, Susanna i Danmark och Sverige. Båda har ställt sig frågan "Vem är jag?".

Som två mogna kvinnor med bagage från livet förverkligar de nu sina drömmar, att måla. Och där har de mötts.
Medan Leena Mannonen-Rudka ägnar sig åt det långsamma, tidskrävande ikonmåleriet, försöker den flyhänta reklamtecknaren Susanna Laine att hitta en ny väg i det mer ombytliga oljemåleriet.
- Jag är tecknare, det är min starka sida. Med pastellkrita i handen känner jag mig säker. Med oljan söker jag fortfarande min uttrycksform, säger hon.
En huvudlinje i hennes måleri är Kalevalas kvinnor. Där finns Louhi, som härskar öveer den mörka gården och riket Pohjola i norr, och som säljer sin dotter till mästersmeden Ilmarinen för att få sampo, det guld-salt-och mjölproducerande ymnighetshornet, som Ilmarinen har smitt. Där finns den sköna och oskuldsfulla Aino, som skall giftas bort med den kloke och aktade Väinämöinen - han som föddes gammal och fullbordade skapelsen - men hellre går i sjön än blir hans hustru.

Bakom varje Kalevalabild Susanna Laine målar finns alltså en milt sagt dramatisk berättelse.
- Ser du, nästan varje kvinna jag målar ser ut som en lappkvinna. De minner om farmor. Hon såg ut som Geronimo, indianen...
Medan Leena Mannonen-Rudka målar sina trösterika, milda ikoner i litet format, i lugn takt, under lång tid och i ett tillstånd av meditation, målar Susanna Laine sina kvinnor med skarpa drag, intensiva blickar och i laddade situationer: Aino är på väg ut i vattnet där hon kommer att drunkna; Luohi betraktar betraktaren med stränga, granskande ögon; en havande kvinna ligger bredvid elden med den mörka skogen bakom sig och ser på betraktaren...
Leena Mannonen-Rudka upprepar att man bara kan måla de bilder man bär inom sig, och Susanna Laine håller med.
I en av Laines målningar står en liten rödklädd flicka ensam ute i en snöstorm. Bakom henne är himlen mörk, i förgrunden skymtar ett båtskrov, kanske en fiskeeka.
Vem är hon? Varför är hon ensam i mörker och kyla? Vart är hon på väg?
- Det är Paula, en av mina fem yngre systrar, säger Susanna Laine.
Hon har målat systrarna som små flickor och som vuxna kvinnor. Men kanske är det också sig själv hon målar, såväl i det ensamma barnet som i de äldre kvinnorna med erfarna, forskande blickar.
Liksom Leena Mannonen-Rudka målar sin längtan efter tillit och hopp i ikonerna.

Kalevalas kvinnor och ikonernas tröst

I 50-årsålderna bestämde sig Leena Mannonen-Rudka och Susanna Laine på var sitt håll i Uppsala att bli det de alltid velat vara: ikonmålare respektive bildkonstnär.