På senare år har Rumänien blivit ett filmnation att räkna med och när landets bidrag till Oscarskategorin Bästa utländska film nu når biograferna är intresset också förhållandevis stort. Tyvärr är filmen inte betjänt av den sortens hausse.
Bakom den omständliga titeln Vill jag vissla så visslar jag döljer det sig en socialrealistisk lågbudgetskildring av en desperat ung fängelsekunds kamp för att få behålla sin lillebror i landet. Modern vill hellre ta med sig honom till Italien.
Huvudpersonen Silviu beter sig som den omogne tonårsgangster han är. Sin frånvarande moder kallar han för hora och han hotar med våld om hon gör verklighet av sina planer på att bli arbetskraftsinvandrare i väst.
Mamman har inte mycket att anföra till sitt försvar och Silviu själv lyckas inte riktigt artikulera varför han är så heligt förbannad på henne. Filmpubliken lämnas i stället kvar med en diffus olust inför båda dessa nyckelkaraktärer.
På samma gång uppstår det en distans mellan profilerna på vita duken och oss som förväntas känna något inför dem. Verkligheten må vara både grå och meningslös ibland men i filmsammanhang krävs det fler skarpa kontraster och tydligare bevekelsegrunder än så här.
Inramningen är dock mycket trovärdig med slitna rastgårdar och blågröna inventarier från Ceausescus tid.
Även fångarna lever upp till den gängse bilden av östeuropeiska kåkfarare: träningsoverallklädda män som uppvisar en hysteriskt överspänd machismo genomsyrad av en intensiv bögskräck.
Om det är något jag tar med mig från den här filmen så är det en fördjupad insikt om att rumänska fängelser torde vara några av de mest deprimerande i hela EU. De förlorade söner som befolkar dessa tråkighetsinstitutioner framstår inte heller som några ämabla medmänniskor.
Tyvärr leder dock Vill jag vissla så visslar jag inte till större känslor eller mer förståelse än så.