Kaipa blandar tungrock med finlir

Den ursprungliga progressiva rocken hade sina guldår i början på 1970-talet, en expansiv tid på många sätt och så även för rockmusiken.
Det var knappt tio år efter att Beatles definierat popgruppsformatet som många band strävade till att överskrida de konventionella treminuterslåtarna, och sträcka ut i mer experimentell eller "symfonisk" musik med långa instrumentala sjok. Bland genrens affischnamn fanns grupper som Genesis och Yes.

Progrocken har blivit hånad och dödförklarad många gånger sedan dess, som en rockens dinosaurierelik, men har envist levt vidare för en initierad och hängiven publik. Ett av dess starkaste säten är Uppsala, både då och nu, med internationellt efterfrågade namn som Samla Mammas Manna, Flower Kings och Kaipa. Suget efter progrock är såpass stort att Kaipa härom året gav ut en ambitiös skivbox med äldre inspelningar och obskyriteter.
Samma grupp släpper nu en cd som är ett gott exempel på modern progrock i 2000-talet, med genomarbetat låtmaterial, stark melodikänsla och ett styvt musikantiskt hantverk från alla inblandade, inklusive sångarna Patrik Lundström och Aleena Gibson.

Gruppens ankare, låtskrivaren och keyboardisten Hans Lundin, är i dag den ende originalmedlemmen sedan gitarristen Roine Stolt slutat. Den sistnämnde har på den nya skivan ersatts av Per Nilsson som har sin förankring i hårdrocken, och det hörs i de bitvis ganska tunga gitarrmattorna och den distade tonen. Men Per Nilsson uppvisar också en bredd, från finstämd akustisk gitarrväv till vresigare klanger med drag av progrockens avantgarde, typ King Crimson. Hans solon i låtar som Liquid holes in the sky och Solitary pathway är ruskigt bra.

Mångfalden hör till Kaipas styrka, och Hans Lundins låtbyggen är fyllda av fina melodiska passager, samtidigt som trummisen Morgan Ågren lägger ett effektivt groove, emellanåt med mer bastanta rockrytmer som i titelspåret. Lundin har också en förmåga att tvinna in folkton i sin musik, till exempel i Path of humbleness med dess anthemliknande, nästan pastorala melodi. Som instrumentalist bjuder han alltifrån vinande syntslingor till ett maffigt hammondsound som påminner om gruppens rötter bakåt i tiden.

Kaipa blandar tungrock med finlir

PROGGROCK. Progrocken har blivit hånad och dödförklarad många gånger sedan dess, som en rockens dinosaurierelik, men har envist levt vidare för en initierad och hängiven publik.