Kahles liv var en roman

När Sigrid Kahle dog på nyårsafton, 85 år gammal, satte hon punkt för sitt liv, men inte för sitt verk. Det lever länge än, konstaterar Ulrika Knutson.

Foto:

Kultur och Nöje2014-01-05 07:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är säker på att Sigrid Kahle tillbringade en massa timmar med att gräma sig över alla romaner hon aldrig skrev. Onödigt? Javisst, men livet är inte rationellt, smidigt och framgångsrikt. Livet sätter krokben för oss. I många år hade hon också fullt upp med livet, skriva hann hon inte med.

Men Sigrids liv var som en roman; en ovanligt spännande och romantisk berättelse, fylld av oro och glädje, och mycket kunskap. Mellan de melodramatiska inslagen, mellan hjärta och smärta, sprängde hon ofta in en intressant essä om arabisk kultur, eller striden mellan kommunister och nationalister i femtiotalets Bagdad. Så jobbade Stendhal också. I en roman kan man stuva in vad som helst.

Sigrid skrev inga romaner, men hon skrev memoarer som blir klassiska. Jag bläddrar i första bandet, "Jag valde mitt liv". Redan omslaget är en fullträff. Där står en ung Sigrid i öknen med en vacker brun ridhäst med vit stjärna i pannan. Hon är skrattretande lik Ingrid Bergman. Bakom häst och flicka skymtar några cowboys, men i så fall pakistanska cowboys i khakibrallor och turban.

Bilden signalerar äventyr - vad gör denna Ingrid Bergman-look-alike i Pakistan? Den som läser får se. Hon startade Pakistans första nationalteater och satte upp Tjechovs pjäs "Frieriet" på urdu. Pakistanska familjeflickor uppträdde offentligt på scenen - något som är otänkbart idag. Men 1953 drömde de unga Karachistudenterna om frihet, västmoderna korta klänningar och mänskliga rättigheter. Islamismen kändes inte trendig alls. Så kort är vår samtidshistoria.

Som hustru till en diplomat, västtyske John Kahle, levde Sigrid i Pakistan, Irak, Indien, och tre världsdelar till.

Men innan Sigrid gift sig och bildat familj, innan hon sett världen, var hon en ganska olycklig liten tjej i Uppsala på fyrtiotalet, i skuggan av kriget. Listigt beskriver hon barndomen som en kulturkrock, mellan manligt och kvinnligt, mellan den akademiska klassen och arbetarna. Oron blåser längs Fyris. Sigrid är nyfiken, smart, framåt och rolig - men vad hjälper det om man känner sig för tjock, och inte passar in. Varför törs inte flickor deklamera vers? Varför ska flickor både vårda sin mödom och rea ut den? Varför ska flickor skämmas?

"Varifrån fick dessa gossar sin oövervinnerliga självsäkerhet"? utbrister författaren med en tidlös suck.

Läs själva. Äventyret väntar i Sigrid Kahles memoarer.