Käcka gossars fostran
Litteraturvetaren Conny Svensson har tillämpat maskulin geusforskning på en rad äventyrsböcker för pojkar, skriver Staffan Bergsten.
Foto:
Ännu långt fram på 1800-talet var det främst kvinnornas dygd som omsorgerna gällde - majoriteten av alla romanläsare var då som nu kvinnor - men mot slutet av seklet växte det fram en ny genre som tog fasta på unga pojkars behov av moralisk vägledning, serverad i fiktionsform för att göra den aptitligare.
På högre nivå möter vi genren hos Kipling. Djungelbokens Mowgli som fostras av den kloka björnen Baloo har visserligen något sagoaktigt över sig medan unge Harvey Cheyne i Havets hjältar är en tämligen realistisk figur: en bortskämd rikemansson som lär sig veta hut ombord på en fiskebåt. Boken "är en utvecklingsroman om en pojke som till slut initieras i vuxenlivet, en odåga som gradvis förvandlas till arbetsam och nyttig medborgare i samhället."
Formuleringen står att läsa i en nyutkommen bok av uppsalalitteraturvetaren Conny Svensson med titeln Pli på pojkar. I åtta kapitel gör han lika många punktnedslag i de senaste tvåhundra årens mer eller mindre didaktiska äventyrslitteratur. Det fostrande livet ombord på ett fartyg möter vi redan hos kapten Marryat i början av 1800-talet och ett halvsekel senare här hemma hos Richard Melander. Hans berättelse Hårt bidevind kom 1890.
En annan omtyckt miljö var Nordamerikas indianer och pälsjägare och i den genren bidrog Melander med I Sitting Bulls land. En senare efterföljare hette Gustaf Bolinder med bland annat På äventyrliga stigar. Bakom båda dessa författare ligger givetvis den amerikanska indianromanen med anor från Cooper.
Flera av de böcker Svensson behandlar minns jag, mer eller mindre tydligt, från min egen tidiga ungdoms läsning. Huruvida de hade någon fostrande inverkan på mig må vara osagt. Ett är dock säkert: begreppet maskulin genusforskning, som Svensson inledningsvis presenterar, var totalt okänt, inte bara för mig utan för alla på den tiden. Det hindrar förstås inte att ett sådant perspektiv kan vara givande och att pojkböcker lämpar sig väl som skolexempel - även i detta ords mest konkreta bemärkelse.
Ett par av Svenssons exempel faller ganska långt utanför genusramen, i synnerhet det allra första som ägnas De tre musketörerna och Greven av Monte-Cristo. Visst har otaliga skolpojkar slukat dem, men sedelärande är de knappast och förvisso inte skrivna med tanke på en ungdomlig läsekrets. Ambitionen att göra Alexandre Dumas den äldre inte bara till "en äventyrsromanens trollkarl" utan "också något av dess filosof och teolog" är förfelad. Hans son, Dumas d y, författaren till Kameliadamen, skulle höjt ett förvånat ögonbryn.
Svenssons sista kapitel ägnas en älskvärd bagatell i den behandlade genrens utkant: Erik Zetterströms, alias Kar de Mummas halvt dokumentära skildring av sin skoltid på Östermalm i Stockholm. Två år i varje klass - en elak skolpojkes minnen, utkom 1923, det år då författaren uppnådde den aktningsvärda åldern av 19. Pojkstreck, busfasoner och svårigheter att anpassa sig till en stelbent vuxenvärld utgör för Svenssons bok relevanta teman, men äventyren saknas.
Vad finns det för idealbildande pojklitteratur i dag? Svensson berör frågan bara i förbigående. Harry Potter kanske hör dit. Vurmen för Tolkien håller på att ebba ut, annars är hans moraliskt svart-vita och könlösa äventyrsvärld typisk för genren. Och Pippi Långstrump har sedan länge berövat pojkarna deras ensamrätt till en rad manliga fel och dygder. Vad barn- och ungdomslitteraturforskarna har att se fram mot är kanske unisexidoler på tv- och datorskärmar snarare än dygdiga flickor och käcka gossar på boksidor.
Så jobbar vi med nyheter