I det som kom att bli Lars Lundkvists sista diktsamling, Gömslen (2008), skriver poeten lite förebådande sitt slut:
Vänligen lägg blommorna
öster om krematoriet –
rådjuren älskar tulpaner
och vita rosor
En ny dag.
Ett nytt tidevarv.
Så var han också en poet som skrivit dikt i 60 år, en som kunde se osentimentalt mot slutet som ändå måste ha hägrat någonstans inom synhåll. Men under den där ytan av vardaglighet som blev vanligare, under senare delen av hans författarskap, fanns schamanen. I diktsamlingar som Njaka (1953) och Nåjd (1961) var han en poet som tagit till sig det samiska. Den lyriske magikern, har han kallats. I debutsamlingen Offertrumma, i dikten Rit skrev han så här:
Varligt för jag handen över
klippan. Varligt för jag handen
över dagar av sten, över nätter
av sten, över år av sten.
Sedan lyfter jag handen över
norra horisonten och ser att
jag har fem fingrar.
Dikten gestaltar också en känsla inför naturen som han bevarar ända till slutet av sitt författarskap – även om vetskapen om förtrycket i världen förde in dissonanser i hans dikt, från diktsamlingen Det gröna ägget (1971). Man kan inte tala om Lars Lundkvists dikter utan att tala om orden Kärlek och Tacksamhet. Han kom också att se tillbaka på barndomen i sin dikt. Här en av de sista dikterna ur den sista samlingen:
Visst minns jag tåget över slätten
och lokförarens fönster,
gnistrande
som ett huggormsöga i solen.
Och visst minns jag
insekterna som parade sig
i gräset nere vid älven
en tidig julimorgon,
när ångloket från Holmsund
lämnade en rök
i björkarna,
en sagoprinsessas slöja.
Stora händelser
för en tonåring!
Nu har de vuxit.
Jag kallar dem under.
Lars Lundkvist lämnar ett hål efter sig i den svenska poesin, med sin säregna stil och sin lyhördhet för naturens själ, liksom vardagen såväl som den trasiga tillvaron. Några ord lånade från honom själv beskriver hans förhållande till naturen, från näst sista sidan i hans sista diktsamling:
Just för dig
är maskrosen blå idag.
Just för dig!
Idag.
Det är som han nu bara tagit ett litet steg över till den andra sidan, som om han sitter där och vinkar till oss ifrån blommorna och stenarna i sina dikter.