Julstämningar i London

I FRILÄGE. Röda lyktan tänd utanför teatern brukar betyda att kvällens föreställning är utsåld. I Conor McPhersons drama The Seafarer lyser en röd låga i stället på scenen.

Foto:

Kultur och Nöje2007-01-04 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men med en mera traditionell betydelse. Närmast som en symbol för människohjärtats möjligheter i en brutal och omänsklig värld. Den slocknar nästan omgående.
Mellan jul och nyår har Royal National Theatre verksamheten igång på alla tre scenerna. Pjäsen The Seafarer ges på Cottesloe och utspelas på Irland under en engelsk julafton. Ändå innehåller den kanske inte riktigt vad man förväntar sig av ett julspel.
I författarens egen regi är det snarare frågan om ett Faustdrama, eller om ett spel om skuld och straff. Den som kan sin svenska kanon kommer kanske att tänka på Selma Lagerlöfs roman Körkarlen, som också den är ett själsdrama förlagt till en julnatt. Alkoholen flödar om möjligt ännu mera i The Seafarer. Det är en manlig värld som återges i denna pjäs om människospillror på tillvarons och samhällets botten. En svensk motsvarighet med kvinnliga förtecken kunde vara Astrid Saalbachs Pietà, som hade premiär strax före jul på Stockholms stadsteater.

The Seafarer handlar om fem män, som tillbringar Christmas Day tillsammans och avslutar kvällen och natten med kortspel. Två av männen i pjäsen är bröder av vilka den ene är blind. Från den omkringliggande byn ansluter några kumpaner. I deras släptåg infinner sig även främlingen Mr Lockhart, som är en djävulsfigur. Det är det yttre skeendet i en föreställning där livet är så reducerat det kan bli och ingenting kan tas för givet. Spriten och kortspelet används för att slippa möta den inre tomheten.
Samtidigt har det blivit ett stycke skådespelarteater av det enastående slaget. Kroppsspråket, minspelen och tonfallen skiftar oavbrutet innebörder. Intressant är också att iaktta hur aktörerna håller kvar sina repliker en lång stund efter att de uttalat dem. Det är inlevelse av den högre skolan. Där finns åtskilligt att ta fasta på både i de bägge brödernas och i övriga inblandades inbördes kraftmätningar.  Finurlig är även avslutningen hämtad från komedins värld med Conor McPhersons egen Deus ex machina-variant, som medför att djävulen får gå därifrån tomhänt. Kärleken, om också bara som erinring, tar till sist hem spelet och får människohjärtat att åter lysa i slutvinjetten till denna i grund och botten förhoppningsfulla pjäs.

Julstämning på ett mera omedelbart plan finns på annat håll. Att besöka en pub i London den här tiden på året är som att befinna sig nära stammen mitt inne i en julgran. Girlanger formade som grenar hänger uppe under taket, längs väggarna och runt speglar och fönster. Röda, blå och ofärgade lampor blinkar och trängs om utrymmet med imitationer av tallkvistar och julstjärnor. Däremellan glittergirlander och rosetter. Ingen kan ta fel på vilken helg som är på gång.
Kanske är det också ett tidens tecken att shoppingen är på väg att ta över initiativet från London som teatrarnas och musikalernas stad, när trottoarerna kring Harrods blivit alldeles för smala. Inte för att gatan Brompton Road ligger i något hamnkvarter utan därför att det pågår rea i varuhuset. Gångtrafikanterna därifrån kommer packade som bagladys med de gröna firmapåsarna. Längre bort, mot öster, ligger Christopher Wrens kyrkor nermalda under Citys skyline. Tower 42 är högst, följt av 30 St Mary Axe, som efter sin form också går under namnen gurkan eller cigarren. Peter Ackroyd, som skrivit den omfångsrika London The Biography (2000), var kanske mera förutseende än han kunde ana, när han bromsar upp sin bok vid 1980-talet då yuppiegenerationen tog över.

Flera av de riktigt intressanta teatrarna i London har helguppehåll. Dit hör fortfarande progressiva Royal Court, Tricycle vid Kilburn High Road och Young Vic som är på gång igen i nyrenoverade lokaler. Eller den centralt belägna Donmar Warehouse vid Earlham Street. Efter framgångarna i höstas med Patrick Marbers uppdatering av Molière i Don Juan in Soho ger man sig i februari i kast med en moderniserad variant av John Gabriel Borkman, Ibsens klassiska pjäs. Den borde förstås gå att spela i sitt ursprungsskick som den står och går. Det visade Dramaten med eftertryck i en av sina bästa uppsättningar förra året.