Debatten om Bertil Almqvists böcker om Barna Hedenhös som rasistiska och allt för fyrkantigt kärnfamiljiga har skvalpat runt på kultursidorna den senaste tiden. Naturligtvis med anledning av nyutgivningen men också på grund av årets julkalender, ”Barna Hedenhös uppfinner julen”.
Jag kan inte direkt påstå att jag själv heller, vare sig som barn eller vuxen, varit något stort fan av Hedenhösarna – men det spelar faktiskt ingen roll när det kommer till årets julkalender. Den är så långt ifrån böckerna man kan komma även om den bygger på karaktärerna och Hedenhösarnas äventyrslystnad, men därvid slutar likheterna.
Inte minst med tanke på den fantasiska rollbesättningen som består av skådespelarelit som Lotta Tejle, Sten Ljunggren, Björn Gustavsson, Sissela Benn, Maria Sundbom och dessutom med flera duktiga (naturliga) barnskådespelare. Att Fredde Granberg – känd från ”Ronny och Ragge” och ”Doktor Mugg” – lyckas hålla sig på mattan utan att skylta med stjärtskåran en enda gång måste väl i det närmaste kallas storslaget!
Dessutom är historien i julkalendern en helt annan. Den här gången reser familjen Hedenhös inte till en plats utan in i framtiden. Till detta nu, ett Stockholm december 2013.
Men inte ett Stockholm som vi är vana vid, utan till en betydligt mer dystopisk tillvaro där statsministern, eller snarare diktatorn, Erland regerar. Och där allt gammal är bannlyst och fokus ligger på framtiden, det svarta hålet i ozonlagret, dit Erland planerat bege sig på självaste julafton.
Under tiden pågår nedräkningen, de 24 kalenderprogrammen, där flickan Stella lämnats till sin okända farmor, eller museeintendenten som hon vill kallas, som bor i ett nedlagt historiskt museum, medan hennes pappa skruvar på raketen som ska ta statsministern till himlen.
Det blir en ensam tillvaro – ända tills Stella, med hjälp av ett magiskt sagogryn, önskar och får en familj, som kraschlandar genom taket i en träraket. Vilken familj förstår ni nog.
En familj, som till skillnad från de nutida, håller ihop och värnar varandra. Håller familjeråd och är demokratiska. Och som använder sig av sagofrön för att bejaka fantasin. Allt i ett slags motsatsförhållande till det nutida. Ja, hela kalendern kan sägas uppbyggd kring just dessa kontraster.
Och vart dessa, ofta humoristiska, kontraster leder, förtäljer inte de få avsnitt som jag fått tjuvkika på även om man kan ana den analkande julgemenskapen. Och det lovar gott!