Helena Bergström har tidigare satt upp August Strindbergs Fröken Julie på stadsteatern i Stockholm. Filmen fick namnet Julie, men skådespelarna är de samma. Som grevens dotter, fröken Julie, ser vi Nadja Mirmiran. Björn Bengtsson gör rollen som betjänten Jean. Dramat utspelar sig under midsommarafton i slottsköket, där Julie och Jean inleder en dödsdans. Ett spel med bara en möjlig utväg. Greven har rest bort och kvar är Julie och husfolket. Jean har en relation med husan Kristin som också befinner sig på plats, men som inte gör någonting för att avbryta det som är på väg att ske. När Julie inleder sin flört med Jean avviker i stället Kristin och lämnar dem ensamma i köket.
Det är modigt av Bergström att ta sig an en klassiker. Texten känner hon till väl då hon själv spelat Fröken Julie och regisserat den på teater. Vad som saknas i hennes tolkning är lagren och skiftningarna i karaktärerna. De kunde ha varit fler och man känner inte igen den annars så dominerande fröken Julie. Här är det den kuvade Jean som håller i taktpinnen och inte översittaren Julie. Motstridigheten i karaktärerna, som gör dramat så elektriskt och laddat, spelas inte ut.
Fotot av Jens Fischer är vackert och skört. Uppsalakompositören Per Andréasson har gjort musiken, som så ofta för paret Bergström/Nutley. Kameran ligger nära våra huvudkaraktärer och granskar varje ansiktsuttryck noggrant och bidrar till den förtätande känslan i dramat. Detta hade också fått en helt annan effekt om lagren i våra karaktärer hade varit fler.
Klass, kön, makt och uppfostran är minst sagt laddade och ständigt aktuella ämnen och jag är lite förvånad över att inte Bergström utnyttjar det mer. Det är i stället en ganska så tamt drama. Det blir aldrig tillräckligt vågat, för riskabelt eller för fult. En försiktig tolkning som hade vunnit på att skruva upp volymen betydligt.