På Facebook är alla lyckliga, det visste vi sen förut. På Twitter har livet sina skuggsidor, jul eller ej.
Skillnaderna är stora, men inte riktigt lika stora som jag trodde, i våra två stora sociala medier.
Det vimlar av mer eller mindre vackra granar och mer eller mindre söta barn i flödena så här års. Barnen är inte så många i Twitterflödet, som är mer vuxet, svartare, och förstås argsintare. Här gillar folk en hård debatt, och det riktigt kändes hur tacksamheten välldre fram när Zlatan Ibrahimovic uttalade sig i Expressen som han gjorde om Anders Svenssons bil, och att han inte tycker att man kan jämföra damfotboll med herrfotboll. Äntligen nån att puckla på i julstiltjen! Nationalklenoden dessutom, mumma. Invektiven ven och sexist var ett av de mildaste. För sånt är Twitter.
På Twitter finns också en kvinna jag följer, som blivit sjuk och har fallit igenom trygghetssystemen och snart blir vräkt för att hon inte kunnat betala hyran. Hennes ångest inför hur hon ska förklara för dottern... Nej, det är för starkt. Jag vet inte vad jag ska säga så jag säger ingenting. Andra är bättre på det där.
Andra är också bättre på att trösta en annan Twitterbekant som la in sig på psyket med svår ångest. ”Du är inte dålig, du har en sjukdom.” Det är viktigt att komma ihåg.
Hur kommer det sig att det ibland är lättare att öppna sig för fullkomliga främlingar om de riktigt svåra sakerna? Det behöver inte vara så här extrema saker, det kan handla om mildare känslor. Som att bli ledsen när alla andra äldre släktingar får kort på barnbarnen i julklapp, men inte man själv... Det är svårt att skriva på Facebook om, svårt att ens uttala högt för sig själv. Och det är klart att det inte hjälper att twittra om det, men man får i alla fall ventilera lite.
Och så har vi förstås alla som jobbar. Och alla som reser upp och ner och kors och tvärs genom landet. Och alla som ätit för mycket och umgåtts för mycket och som nu bara längtar efter ett rejält toabesök. Sånt kan man skriva på Twitter om. Om det är bra eller ej låter jag vara osagt. Det är i alla fall bra att det finns sociala medier med så olika temperament och för så olika behov.
Mitt enda klagomål är egentligen att ingen verkar ha tid med vare sig Ruzzle eller Wordfeud, mina ordspelsfavoriter. Det är ju jättekonstigt att inte prioritera dem så här i ledigheten! Skärpning.