- Död åt judarna!
Denna ilskna uppmaning såg jag klottrad på en vägg i västra Ukraina, för inte så länge sedan. Det var i staden Drohóbycz i landskapet Galizien.
Död åt judarna... Den som ropar så i dagens Drohóbycz kommer för sent, 70 år för sent.
I flera hundra år hade Galizien tillhört det habsburgska väldet. Där levde ukrainare och österrikare, polacker och judar sida vid sida. Inte utan problem, men alla hörde hemma. Tills Hitler och Stalin delade Europa mellan sig, då drabbades Galizien hårdast. Först stövlade Röda armén in och gjorde sig bred, och 1941 anföll Hitlers trupper. Död åt judarna! var deras motto då.
Galiziens judar gasades inte i Auschwitz, de sköts i nacken, eller klubbades ihjäl som sälungar på isen, och slängdes i massgravar. 1,5 miljon ukrainska judar mördades fram till 1945, då Sovjet tog över igen.
I dag är staden Drohóbycz mest bekant för att författaren och konstnären Bruno Schulz bodde där under mellankrigstiden. "Kanelbutikerna" heter hans mest kända bok, en klassiker på polska språket. En underbar berättelse om en magisk barndom, om tusentals fåglar och om små, små män som dras till stora kvinnor i päls och vassa klackar.
När Bruno själv var liten blev han säkert medtvingad till synagogan i Drohóbycz. Den står där än i dag, hög och pampig, i rött tegel. Men den är sliten och trasig, mossa spränger murverket och björksly växer i stuprännorna. 1945 fanns inget behov av en synagoga. Sovjetmyndigeterna gjorde om den till möbelupplag.
Drohóbycz är inget undantag. Kolomiya, Cernivtsi - alla var en gång blomstrande judiska städer. Men ingen finns kvar som minns. "Död åt judarna?" Ni kommer försent, grabbar. Det finns inga judar kvar att döda.
På vår resa mötte vi akademiker, författare och journalister, och alla sa bekymrat: Under den sovjetiska tiden talade man sällan om Förintelsen. Nazisternas illdåd rubricerades alltid som "mord på sovjetmedborgare". Man specificerade inte att någon var jude. Och man talade aldrig om att många ukrainare villigt hjälpte tyskarna i mördandet. Detta är fortfarande ingenting man läser om i skolan.
Historien är komplicerad, och historien tar aldrig slut, även om resor gör det.
Hemma i Uppsala träffar jag en äldre dam, som kom hit från Ungern 1956. Hon bär inte längre sin lilla Davidsstjärna i en guldkedja runt halsen, säger hon. Inte sedan hon blev fräst åt, av ungdomar på bussen.
- Jag säger aldrig att jag är judinna. Inte här hemma i Uppsala.
Historien tar aldrig slut.