Jubileumskonsert i Kulturveckan i Rasbo

I år har Kulturveckan i Rasbo existerat i fem år — ett minijubileum alltså. Men så stora resurser har man inte att man kan anordna ett jättejippo för att fira ett sådant jubileum; fyra solister och fem extra stråkmusiker till orkester var vad som bjöds. Redan det var mer än påannonserat, man får väl förmoda att alla medverkande har eller hade lokal anknytning.Den solist som fick inleda båda konsertavdelningarna var kyrkans organist Lennart Ericsson. På kyrkans ganska stora kororgel spelade han först Intrada av Grayston Ives, ett stycke för engelskt hovjubileum skrivet 1977. Verket, skrivet i något slags nybarock anda med punkterad rytmik och sekvensharmonik, utfördes utan några större fel. Men två saker kändes fel: mer festklang, starkare registrering saknades. Å andra sidan var det kanske lika bra, för de register som utnyttjades var ofta fasansfullt ostämda.Bra helhetsuppbyggnadAndra konsertdelens inledningsstycke, Elegy av G T Thalben-Ball, tolkades på kyrkans stora orgel. För styckets sorgmodiga karaktär och snåriga senromantiska harmonik passade denna orgels mer dämpade klang mycket bättre.Stråkorkestern spelade två stycken på egen hand: Första satsen ur W A Mozarts Eine kleine Nachtmusik, utförd med korrekt reprisering och bra helhetsuppbyggnad. Den ungerske tonsättaren Ferenc Farkas Partita all' ungaresca kändes fräschare, kanske för att musiken mer sällan hörs. Tonsättaren är från 1900-talet, men musiken lät i sina tre satser mer som omväxlande nationalromantik.Två stråkmusiker tolkade på egen hand ett av Michael Press gjort arrangemang för violin och cello av en passacaglia av Händel. Stycket avkrävde musikerna avsevärd spelteknisk skicklighet, dubbelgrepp, flageolettspel och virvlande skalrörelser för att bara nämna några krav. Tänk er till exempel att två stråkmusiker skall gestalta fyrstämmig sats! Strålande utfört av Catharina Ericsson, violin och Sara Wijk, cello.Stämningsmässigt utförtDagens solist på gitarr, Mats Bergström, avslutade båda konsertdelarna. Första delens slutstycke var avsnitt ur Björn Hallmans musik till filmen Alla älskar Alice, av tonsättaren själv omarrangerat från gitarr och stor orkester till gitarr och stråk­ensemble. Vackert och stämningsmässigt följsamt utfört.Konsertavslutningen blev så en transkription av J S Bachs ursprungliga violinkonsert i a-moll till Konsert för gitarr och stråkar. Bach återanvände själv mycket av sin musik och man tager vad man haver, så transkriptionen var helt okej. Den tolkades dessutom i alla tre satser med växlande späns­tigt virtuoseri respektive utsirad ornamentik.Man kan tycka att en jubileumskonsert inte nödvändigtvis skall stryka folk medhårs hela tiden utan gärna innehålla något som får håret att stå på ända — i skräck eller vild förtjusning spelar ingen roll. Men vi fick i alla fall höra musicerande på så hög nivå man kan begära.