– Jag har världens bästa arbete, så är det bara. Det är precis lika roligt att stå på en scen nu som när vi började, säger Micke Ahlgren.
Han är sångare och basist i det självbetitlade dansbandet, som på onsdag firar 25 år med ett hejdundrande kalas i Enköping där Micke Ahlgren också bor. Övriga bandmedlemmar är utströsslade i diverse uppländska städer.
Micke Ahlgren har själv spelat i dansband i 44 år, först i dåvarande Roines som 1990 helt sonika bytte namn till Micke Alhgrens.
Det började med en gitarrspelande mor, The Beatles och popens intåg på 60-talet. När Micke Ahlgren efter några år i popbandet Craft insåg att det var svårt att försörja sig som popmusiker, sadlade han om till dansbandsdito.
– Jag skulle tro att vi är det dansband i Sverige som har haft samma konstellation allra längst – vår saxofonist Petter Sand har varit med 23 år, trummisen Kent Ekman i 22 år, och "minstingen" Jörgen Ohlsson på keyboard i 14 år.
Hur känns det då att ha verkat i ett kvarts sekel?
– Känslan är lite som "herregud, vad fort tiden har gått". Det är som när man tittar på sina barn, som man nyss hade uppe på axlarna, och de plötsligt är trettio år.
När Micke Ahlgrens drog i gång 1991 hade Colin Nutleys dansbandsepos "Black Jack" just tagit temperaturen på den svenska dansscenen, och i slutet av 90-talet fanns det omkring 500 heltidsarbetande dansband. I dag har det antalet minskat betydligt, och många dansställen som tidigare fanns i svenska städer har lagts ner. År 2000 demonstrerade stora delar av Sveriges dansbandselit utanför Sveriges riksdag mot den så kallade "dansbandsmomsen", som för arrangörer ligger på hela 25 procent till skillnad från annan konsertmoms på sex procent, och som än i dag är oförändrad.
– Jag har funderat mycket på hur staten tänker här. Svenska dansband spelar för hundratusentals människor varje vecka, och är man sextio plus så kan dans vara en viktig tillgång för hälsan. I längden spar dansen pengar åt landstingen, då den bidrar till att folk håller sig friskare.
Med över hundra spelningar per år har bandet fått god rutin både på scen och i replokalen, och de repar numera in nytt material betydligt snabbare än för 25 år sedan.
– Men i dag lägger vi mycket mer tid på att teknik och ljus ska vara perfekt. Dansbanden håller i allmänhet mycket högre nivå nu än för trettio-fyrtio år sedan, så konkurrensen är också större.