Nyligen avslutade Dramaten sin satsning Satans Strindberg, ett antal experimentella och snabbt framarbetade Strindberguppsättningar, med föreställningen The Royal Dramatic Rumble Wrestling Fight Night Forever! - Fadren vs Fordringsägare (titeln är rätt talande för regissören Nils Polettis fria förhållningssätt till jubilaren). Här går ensemblen bokstavligt talat in i en brottningskamp med nationalklenoden. I ringen dyker bland annat Ann Charlotte Leffler upp och kräver ett alldeles eget jubileumsår. En långt ifrån orimlig begäran. Leffler var en av 1880-talets mest spelade dramatiker och hyllades faktiskt av Strindberg själv för sin genombrottspjäs Skådespelerskan. Och visst finns det en skevhet här. För varför ägna ett helt teaterår åt en av våra redan mest (sönder)spelade dramatiker? Varför inte i stället lyfta fram de oförtjänt bortglömda, ofta kvinnliga, dramatikerna? Eller satsa på den högintressanta samtidsdramatiken? Behöver Strindberg verkligen ett eget år? Är inte varje år ett Strindbergsår på teatern?
Nåja, Strindberg har en central och obestridlig plats i den svenska litteratur- och teaterhistorien och är alltjämt en högst aktuell och sjuhelsikes bra pjäsförfattare. Och teatern har alltid arbetat i spänningen mellan tradition och förnyelse. Så är det något detta Strindbergsår visat oss så är det att det finns gott om skickliga scenkonstnärer i vårt land, som förmår förvalta ett arv och samtidigt förvandla det till något nytt och för vår samtid akut angeläget.
Året har bjudit på flera minnesvärda, mer eller mindre egensinniga, Strindbergtolkningar. Till teaterhistorien kommer säkerligen Mats Eks Spöksonaten att gå, kanske främst för det översvallande (och kanske något överdrivna) mottagandet. Men visst, Eks till ålderdomshemmet förpassade och drömskt dansanta Strindbergspöken var stundtals helt magiska. Även Mattias Andersson visade hur man kan göra Strindberg absolut samtida. I sin uppsättning av Ett drömspel på Stockholms stadsteater blandade Andersson Strindbergs text med dokumentära röster, den teknik som Andersson rönt sådana framgångar med på hemmascenen Backa i Göteborg. På ett liknande sätt gick Gottsunda Dans & Teater tillväga när de satte upp Stora landsvägen, där vittnesmål från Gottsunda interfolierades med Strindbergs vandringsdrama. Smått oförglömlig är givetvis också den kongeniala Strindbergstolkaren Staffan Westerbergs urflippade Till Damaskus på Uppsala stadsteater.
För egen del är det dock två föreställningar på Strindbergs egen Intima Teater som jag minns med störst värme. Anna Petterssons multimediala motståndsläsning av Fröken Julie, där Pettersson själv gjorde alla rollerna, var en genial uppgörelse med titanens kvinnosyn. Lika fantastisk var Richard Turpins fantasifulla och underbart galna uppsättning av Lycko-Pers Resa. En fullkomligt lyckorusig föreställning där stora delar av den unga ensemblen kom direkt från scenskolan. Det är sådant som, trots de allt tuffare villkoren, ändå får en att känna viss framtidsoptimism. Ja, känslan efter detta långa Strindbergsår är att det trots allt står rätt så bra till med den svenska scenkonsten.