Jubilerar som körledare

På den tiden jobbade hon i Samariterhemmets kyrka och ansvarade bland annat för en elevkör med kvinnliga diakonistudenter.
— Men de byttes ju ut varje år, så jag bestämde mig för att starta en fast kör.
Året var 1979 och ganska snart vällde medlemmarna in i Stefanoskören. Barbro Björklund berättar med värme om den första tiden. Ett av hennes favoritminnen är från körens barndom.
— 1982 medverkade vi i TV-gudstjänst från Samariterhemmet. Vi var väl ett 30-tal medlemmar då, minns hon med ett stort nostalgiskt leende.
Ett annat minne är betydligt färskare än så. I Kristi himmelsfärdshelgen var de på Island och uppträdde.
— Det blev konserter, gudstjänster och så sjöng vi på en "äldredag", berättar hon.

Tog med sig kören
För sex år sedan flyttades hennes tjänst inom Domkyrkoförsamlingen och hon placerades i St: Pers kyrka i Kvarngärdet. Men Stefanoskören tog hon med sig. Många har kommit och gått.
— Det är en del studenter som flyttat när de pluggat klart, säger hon men tillägger att det har varit stabilare i år.
I dag är Stefanoskören 43 röster stark med en ålderspridning från 23 år till närmare 60.
Stefanos var väl martyr...?
— Ja, men också diakon. Eftersom vi från början var i Samariterhemmet tyckte vi det passade bra.
Vad är det bästa med kör?
— Det blir en speciell gemenskap när alla kommer hit för att de gillar att sjunga. Varje röst som kommer till kören är unik — en oerhörd tillgång. Att få dem att agera tillsammans kräver lyhördhet, också från koristerna. Det är roligt för att det är jämlikt också. Det spelar ingen roll vad du kan för övrigt. Varje röst är en del av helheten som bidrar till klangen.
Klangen.
När det gäller Barbro Björklunds klangideal, har hon gått i Eric Ericsons skola. Under sin tid på Kungliga musikhögskolan i Stockholm på 70-talet fångades hon av körnestorns levande och ambitiösa tonkonst. Men tekniken är inte viktigast.
— Kan man hitta ett uttryck tillsammans där man har roligt och samtidigt skapar kommunikation med publiken, då är det nästan så man lyfter från marken och går ur tiden för en stund. Det är någon sorts livsmod som kommer ut detta. Därför kan man även beröras av en kör som inte sjunger helt perfekt.

Spelade in för Sveriges Radio
Urmas Sisask. Jan Sandström. Knut Nystedt. En snabb titt på jubileumsrepertoaren vittnar om en ganska hög ambitionsnivå.
Har du och kören något långsiktigt mål, något det skulle vara kul att uppnå?
— Vi uppnår saker hela tiden! Jag har väl inte tänkt riktigt så. Det kommer efter hand. Till exempel spelade vi in Ärkemässan av Ditte Andersson för Sveriges Radio för några år sedan. Det hade vi aldrig gjort tidigare.