Jubel och kräkmedel
Ingen jul utan psalmer, tycker Lena Köster. Men supersockrad andlighet klarar hon sig utan.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Bachs Juloratoriet uppmanar kören oss att jubla över frälsarens födelse. Oratoriet framförs runt om i Sverige och Västvärlden av körer, som gärna gör detta varje år. Inte minst i Uppsala. Och det är väl så vi vill ha det under julhelgerna: highlights för själ och hjärta?
Ingen jul utan psalmer. Bereden väg för Herran, Hosianna, Gläns över sjö och strand, Stilla natt.
Ingen jul utan solister i Gören portarne höga och O helga natt.
Icke heller jul utan Staffan var en stalledräng och Midnatt råder. Tippetippetipptapp på oss allihop!
Själv lyssnar jag gärna till Just D:s lätt ironiska Nu är det jul igen och Whams gamla poplåt Last Christmas, en spelning vardera. En favorit är David Bowie och Bing Crosby i Little Drummer Boy - en påminnelse om att det finns angelägnare önskningar än dataspel och juveler i paket under granen.
När jag tröttnar på allt det vackra och behjärtansvärda, tar jag en sockerfri paus med Trans-Siberian Orchestra som dundrar loss i O Come All Ye Faithful. Eller så låter jag Lady GaGa sjunga om Christmas Tree, en inte helt barntillåten juldänga. Sen är jag redo för ödmjukhet och fromhet igen. Gustav Holsts In the Bleak Midwinter med Christ Church Choir från Cambridge är det mest hjärtskärande vackra jag vet. Vackert och rent.
Men fräls mig ifrån dansbandssångares och melodifestivalvinnares supersockrade andlighet med schlagerknixar i rösten och glissandon halare än barndomens rumpkanor i kälkbackarna. Kräkmedel!
Varuhusens bjällerklanger som startar i november ska vi inte tala om...