Den är så klart nästan sönderpratad nu, Mia Skäringers debattartikel om hälsostress, som visade sig bottna i ett betalt samarbete med Proviva. Men det mest intressanta med historien handlar kanske inte om en skribent med lite för täta ekonomiska band till det ämne hon skriver om (vilket tyvärr inte är så ovanligt), utan snarare om hur hårt tidningsredaktionerna just nu surrar fast sig i den virala masten.
Jo, vi börjar bli vana vid glädjeutropen nu. Med oförblommerad stolthet proklamerar redaktörerna hur många delningar en viss artikel har fått på Facebook och Twitter, hur den spridits över landet som ett virus och att detta då både anses bekräfta kvaliteten på texten i sig och på redaktörsarbetet bakom. När tidningen Resumé nyligen frågade Aftonbladets debattchef om publiceringar som Skäringers/Provivas inte kunde tänkas urholka förtroendet för journalisterna, var det därför helt logiskt att han svarade med mängdlära: ”Aftonbladet har fler läsare än någonsin. När något händer så är Aftonbladet förstavalet för miljontals svenskar samtidigt som vår journalistik prisas av branschkolleger varje år. Det är så vi mäter förtroendet från våra läsare och tittare.”
Men det är så klart en logik som också säger att responsen på kritiken hade låtit annorlunda om Mia Skäringers text hade delats av 3 personer istället för av 23 000. Problemet med att redaktionerna på detta sätt allt mer mäter kvalitet i kvantitet – det vill säga i klick och delningar – är att de i och med detta mer eller mindre automatiskt frånhänder sig kvalitetsbedömningen. För när kvalitet är lika med viralitet, så är det inte längre journalisterna som i första hand har den kompetens som krävs för att producera det önskvärda materialet. Istället är vi nu på god väg att ta klivet in i pr-byråernas mediemässiga guldålder, där en av poängerna är att vi inte märker att vi används för att göra reklam för olika saker. Meningen är ju att vi ska känna oss underhållna, roade och engagerade och inte lägga så mycket energi på att försöka gräva i vem som egentligen står som avsändare till det budskap som vi skickar vidare till våra vänner med hjälp av Facebook.
Visst var det en härlig video vi spred där främlingar mötte varandra i sin första kyss? Gjorde det något att den egentligen var reklam för ett klädmärke? Och, ja, visst var det en gripande personlig text Mia Skäringer skrev om hälsostress. Gjorde det något att Proviva korrläste den först? Det virala är journalistikens svarta hål – allt innehåll dras obönhörligen mot det. Att redaktionerna jublar och ger varandra high fives på vägen förändrar inte det faktum att framtiden inte ser särskilt vacker ut.