Det ska vara en journalist i år, åtminstone i fiktionen. För en påhittad gestalt är yrket en utmärkt ursäkt för att ställa fräcka frågor och lägga näsan i blöt (det finns rätt många journalister i deckare), men samtidigt är det en hedervärd syssla – inte alls som författaryrket, som jag tog upp för en tid sedan. En journalist kan man lita på. Ingen människa kan exempelvis tro att den ordentlige Clark Kent egentligen är Stålmannen – en superhjälte som snart åter dyker upp på bioduken. Jag hoppas han har sällskap av arbetskamraterna Lois Lane och Jimmy Olsen.
På SVT har vi under våren kunnat se två serier som båda handlar om nyhetsprogram på tv – den amerikanska The Newsroom (HBO) och den brittiska The Hour (BBC). Fräcka frågor är ett framträdande inslag i båda, och båda tv-teamen strävar efter att berätta obekväma sanningar och blottlägga maktens skavanker. I båda fallen finns också ett manligt nyhetsankare, som haft ett förhållande med den kvinnliga producenten, och en äldre, lätt originell chef.
The Newsroom är skrivet av Aaron Sorkin (som låg bakom bland annat Vita Huset), och dialogen är inte bara välformulerad utan framförs i en rasande fart. Det gäller hela handlingen. Allt är stort här – personalen, lokalerna, känsloutbrotten och antagligen också budgeten. Berättartekniskt överger serien gärna kronologin. Dock meddelas det alltid när händelserna utspelar sig – det är 2010-tal, och ofta minns vi dem.
The Hour utspelar sig i stället på 1950-talet, och för de flesta är nyheterna enbart bekanta från historieundervisningen. Serien har liknats vid Mad Men, men som motvikt till de eleganta kläderna finns efterkrigstidens sjabbiga London. Även denna dialog är utmärkt, men trots att nyhetshetsen också här är stor är handlingen mera långsam och avmätt. Rösterna höjs sällan, även om passionerna svallar. Det handlar om ju om britter. Klimatet är dock kärvare än för tjugohundratalets journalister – regeringen lägger sig i, premiärministerns handgångne man vaktar sändningarna och journalisterna får ta mycket stryk, såväl bildligt som bokstavligt.
Sanningslidelsen förenar programmens gestalter. För sanningens skull är man beredd att offra ära och pengar. Egentligen är The Hour och The Newsroom lika mycket hjältesagor som Stålmannen, om än aningen mer realistiska. Bel, Freddie, Hector, Mac, Maggie och Will har inte superkrafter och såras inte av kryptonit, men de har tv-kameror, telefonkontakt med avlägsna länder och skickliga internetgossar.
Kanske är de lämpliga hjältar för vår tid. Då kan man också minnas att journalistkåren även rymmer verkliga hjältar. Till dem räknas både sådana som med risk för liv och lem rapporterar från oroshärdar, vare sig det handlar om Syrien eller Taksimparken, och sådana som fängslas för att de utövas sitt yrke.