José González tyst men framgångsrik
José González, 25, har vandrat en krokig väg fram till sin status som pop-Sveriges nya wonder boy.
José González, 25, har vandrat en krokig väg fram till sin status som pop-Sveriges nya wonder boy. Efter en enligt egen utsago lugn och trygg uppväxt i Göteborg ("jag var en plugghäst i skolan och trivdes bra med det") började han spela i diverse band i början av 90-talet. 199293 spelade han bas i det Black Flag-inspirerade punkbandet Back Against the Wall och sedan harvade han vidare i hardcorebandet Renascence och indierockbandet Only If You Call Me Jonathan. Men när de larmiga tonåren närmade sig sitt slut bestämde sig José för att satsa på en betydligt stillsammare karriär: DNA-replikationer. I fyra år läste han molekylärbiologi och höll som bäst på att doktorera när popkarriären kom och knackade på dörren.
- Min vardag såg ganska annorlunda ut för ett halvår sen, om man säger så. Då gick jag till labbet fem dagar i veckan och studerade hur proteiner interagerar med varandra. Men jag märkte att intresset för min musik ökade när jag släppte ep:n och bestämde mig för att hoppa av mitt doktorandprojekt, berättar han via mobiltelefon i bilen på väg till ännu en av höstens alla konserter.
Ep:n i fråga, Crosses, spelade José in på egen hand i sin dåvarande etta på 21 kvadratmeter i Göteborg (han har nyligen flyttat till en tvåa). Två av låtarna i synnerhet, titellåten och en cover på The Knifes låt Heartbeats, var slående välspelade och vackra och det började viskas bland skivbolagsfolk och popskribenter att José kunde vara en ny Nick Drake. Han signades av Imperial Recordings (som han nyligen släppte debutskivan Veneer på) och blev tvungen att stå ut med nästan dagliga jämförelser med den blyge, inåtvände Drake som tog sitt liv 26 år gammal. Och visst, det fingerplockande nylonsträngsoundet är på många sätt snarlikt. Men enligt José är hans stil ett resultat av tre års lektioner i klassisk gitarr, inget annat.
- Jag minns en av mina första konserter, för typ fem år sen. Efteråt kom det fram en massa folk och sa (med syrlig röst) "jaha, här har vi lyssnat en del på Nick Drake, eller hur?" Men jag hade inte ens hört talas om honom. Sedan har jag lyssnat på honom och visst, han är fantastisk.
Sinnebilden av en singer-songwriter som Nick Drake är ju den missförstådde, unge mannen med krossat hjärta. Men när man läser om dig i medierna får man snarare intrycket av att du är en glad gamäng.
- (skratt) Ja, jag kanske har överdrivit det där med att jag skulle vara en käck göteborgare en smula, mest för att slippa hamna i ett singer-songwriterfack. Sanningen ligger väl någonstans mittemellan. Men jag har väldigt svårt för självömkande texter, och skriver inte själv om brustna hjärtan.
Vad skriver du själv om?
Tja... existensiella teman återkommer väl då och då. Men det låter ju rätt högtravande, i och för sig.
Kommer nästa skiva att vara lika avskalad som Veneer? Kommer du att fortsätta spela in ensam med din gitarr som enda uppbackning?
- Jag kommer nog att behålla soundet som det är. Jag har själv alltid tyckt om artister som spelat in sina skivor hemma. Det kan låta plastigt och tråkigt om man spelar in i en studio.
När du uppträder live har du inget band att ²gömma dig² bakom, det är bara du och din gitarr. Är det extra svårt att ensam stå för all underhållning?
- Nja, jag är ju inte den typen av artist som drar skämt när jag är på scen. Jag brukar mest gå upp och köra låtarna, jag förutsätter att folk är där för att de gillar min musik. En del kanske blir underhållna av att se hur jag håller mina ackord och så. Men på min nästa turné i vår kommer jag faktiskt att ha med mig två musiker.
Trots att du är en av de hetaste popstjärnorna i Sverige just nu har man sett dig förvånansvärt lite i medierna, känns det som.
- Det händer ganska ofta att jag tackar nej till intervjuer. Inför spelningar är det väl okej, men man vill ju inte synas överallt. Om man inte har något att säga är det ingen mening med det. Det måste vara relevant, om folk skulle vilja veta typ vilka soppor jag tycker om skulle det kännas lite väl Kalle Anka.
Så det är ingen risk att vi kommer att få se dig i intervjuer typ ²Om vi vore ett par...²?
- (skratt) Nej, jag skulle inte tro det.
José González
Ålder: 25. Familj: Mamma, pappa, storasyster, lillebror. Bakgrund: Josés föräldrar flyttade från Argentina till Sverige 1976. Han växte upp i Hammarkullen, en förort till Göteborg, men bor sedan sju års ålder i centrala Göteborg. Inspirationskällor: José växte upp med latinamerikansk musik och Beatles, Silvio Rodriguez och bossanovaklassiker. Andra artister som har inspirerat är The Van Pelt, Tortoise, Joy Division, Primal Scream, Sunny Day Real Estate, Elliott Smith och Chet Baker. Aktuell: Spelar på Katalin fredag 19/12.
Så jobbar vi med nyheter