År 1982 spelade Dustin Hoffman kvinna i biosuccén Tootsie. Det markerade krönet på en gammal transatradition som gett oss komediklassiker som I hetaste laget. Hoffman var visserligen lysande i sin roll, men strax därefter borde någon ha sagt: ”Nu räcker det. Idén med karlar i kvinnokläder har vänts och vridits på ur alla synvinklar, dessutom har könskampen ändrat spelreglerna. Det är dags att vända blad och gå vidare.”
Tyvärr sa ingen det. Och om någon gjorde det så lyssnade åtminstone inte Hollywood, som på 90-talet levererade komedier som The Birdcage och Välkommen Mrs Doubtfire, där Robin Williams tog anställning som husa hos sina egna barn. Båda dessa blev succéer vilket bäddade för en av de senaste årens mest motbjudande filmskapelser: Big Momma-filmerna med Martin Lawrence.
I dessa spelar Lawrence en FBI-agent som på sina hemliga uppdrag klär ut sig till en smällfet kvinna, med hjälp av en så kallad fat suit. I denna den tredje filmen går han ”under cover” på en flickskola tillsammans med sin styvson Trent, som blivit vittne till ett mord. Miljön ska förstås ge upphov till diverse kittlande situationer då duon i form av kvinnor får komma flickorna nära.
Men det finns ingenting kittlande i denna på alla sätt usla komedi. Handlingen är löjeväckande liksom skämten, och Martin Lawrence så långt ifrån en stor komiker man kan komma. Förutom då han bär sin idiotiska tjockiskostym förstås, som inte minst har den nackdelen att den raderar ut skådespelarens mimik.
Det enda skrattretande är att huvudpersonen mitt i alla jönsigheter häver ur sig olika moralkakor, som att man bör ta sina studier på allvar.
Fett dåligt, helt enkelt.