Alltså, det fanns en tid när till exempel journalister blev legendarer. Människor som andra människor så småningom berättar anekdoter om.
Kommer någon av oss nu verksamma skribenter att betraktas som en sådan? Gissningsvis inte, såvida vi inte är krigskorrespondenter.
Tidningstecknaren på DN, Birger Lundquist, var en legendar. Hans vän och stundom kumpan i arbetet Jan Olof Olsson, Jolo, en annan.
Om den senare har en samling korta minnesberättelser samlats i nya boken ”Så minns vi Jolo”, utgiven av Jolosällskapet.
39 berättelser, varav en från Uppsalaförfattaren Torsten Ekbom. Han skriver att DN ”nog aldrig riktigt hämtat sig från hans (Jolos) frånfälle”. Själv har han gått igenom ett antal recensioner av Jolos böcker, och konstaterar att Jolo är svår att ringa in. ”Många (recensenter) träffar inte ens måltavlan”, skriver Ekbom.
Och det är väl därför en sådan här bok kan vara bra: av de 39 pusselbitarna får man något som i alla fall börjar likna Jolos ansikte.
I år är 40 år sedan han gick bort på tok för tidigt, bara 54 år gammal. Dottern, tillika författaren, Vibeke Olsson, skriver om sina goda minnen av en pappa, som visserligen reste utomlands flera gånger om året, men som arbetade hemifrån och var mer närvarande än de flesta pappor för ett halvsekel sedan.
För många av oss journalister är Jolo en av de goda förebilderna. En skribent som såg människan och den stora berättelsen i det lilla.