John Lennons hjärta brann för rock
John Lennons sångröst älskas av miljoner fans, själv avskydde han den och förvrängde den i studion med ekon och effekter.
Lennon sjöng den ironiska raden "en arbetarklasshjälte — det är något att vara det" och fick det att låta självbiografiskt, men växte upp i trygg medelklassmiljö hos sin moster på fina Menlove Avenue i Liverpool.
Men dessa paradoxer hörs inte i musiken han gav ut som soloartist. Inför 25-årsminnet av Lennons död har jag umgåtts med samtliga soloplattor och hör att kärleken till 50-talsrock mer än något annat präglar Lennons musik.
Men texterna ekar verkligen av 70-tal. Och även om få låtar når The Beatles höjder så tycker jag att Lennons soloplattor fortfarande tar tag i mig.
Han var en mästare på slagordsrock. Power to the people, Woman is the nigger of the world, Give peace a chance är talande exempel. Hymner som Imagine och Happy christmas — war is over må vara söndersjungna av andra, i original låter de fortfarande bra.
Yoko Ono betydde mycket
Yoko Ono har fått ta emot mycket skit genom åren. Grymt orättvist, eftersom hon var konstnären och kvinnan som förlöste Lennons kreativitet. Visst var de galna John & Yoko, men skönt galna. Som när paret på Amsterdam Hilton arrangerade en "bed-in" och till sängs i pyjamas snackade fredsfrågor med medierna i en hel vecka. Eller när de klippte håret kort och donerade det till den svarte ledaren Michael X som sen använde pengarna till ett center för svart kultur i London.
Yoko Ono har förvaltat arvet efter Lennon på ett smart och skickligt sätt. Dessutom har hon överlåtit alla royalties från skivorna till Amnesty International. Nu, 25 år efter Lennons död, kommer samlingen Working class hero, en dubbel-cd med ett oantastligt urval.
Tidstypiskt
Dessutom släpps Sometimes in New York City och Walls and bridges i remastrade versioner med extraspår och allt. Ingen av skivorna tillhör Lennons bästa, men den förstnämnda innehåller intressanta exempel på tidstypisk politisk rock. Lennon och Ono kommenterar det infekterade läget på Irland, fångupproret på Attica State samt kräver frigivning av den fängslade svarta marxisten Angela Davis. Texter att rocka till år 1971!
John & Yoko symboliserade det tidiga 70-talets sökande efter nya identiteter och nya sanningar. De förenade det politiska engagemanget med avantgardistisk leklust. De ritade, målade, filmade, gjorde ljudcollage, performanceföreställningar och provocerade genom att visa upp sina nakna kroppar. Vad roligt de måste ha haft!
Ville ha fett sångeko
Lennon var en komplex och svårfångad personlighet, som rörde sig i New Yorks avantgarde. Men han ville sälja plattor! Så när det kom till "vanliga" skivinspelningar blev han mer konventionell. Lennon ville ha ett fett sångeko och musiker som inte krånglade. Enkelheten skulle råda. Och det är när han håller musiken riktigt enkel som den låter som bäst. Jag säger bara Instant karma — låten som kom till under en enda dag.
— Jag skrev den till frukost, spelade in den vid lunch och gav ut den till middag, kommenterade John själv.
Det blev hans bästa singelskiva. Den rockar fortfarande grymt.
"Yeah — we all shine on. Like the moon and the stars and the sun."
John Lennons minne lyser fortfarande starkt, 25 år efteråt.
Så jobbar vi med nyheter