John Cale på pophumör

John Cale är väl alltjämt mest känd som en av originalmedlemmarna i 1960-talets skramliga kultgrupp Velvet Underground. Hans solokarriär är löpt i slingriga banor, från avantgarde till mer lättsmält popmusik, och hans senaste album Hobo sapiens är i första hand exempel på det senare, inspelat i hans egen studio i Greenwich Village i New York.Vid 61 års ålder har Cale blivit en hemmafixare, påtagligt förtjust i den digitala studions möjligheter. Hobo Sapiens tycks i stort sett vara ett enmansjobb, med småputtriga ljudlandskap, vinande syntfonder och poppigt studsande digitalrytmer. Som popmakare har Cale lite av den charmiga amatörism som Brian Eno hade på ina tidiga, mer popinriktade vokalskivor, med en påtaglig lust att upptäcka en idiom utan att riktigt behärska det, och med en sångröst som är tunn men säregen.Hobo Sapiens är nu ingen märkvärdig skiva, men rymmer en hel del egensinniga låtbagateller och rätt personliga klangbyggen. Bäst tycker jag om några av de snabbare låtarna, som t ex inledande Zen med sin spretiga funkrytm och etnokänsla. Cale kunde gärna ha haft fler sådana låtar, och skippat några av de släpigare balladerna.