Johannes Wanselows slit har lönat sig
Det är lördagseftermiddag och kulturnatt i Lund. På Månteatern i centrala stan bjuder skådespelarna på öppna repetitioner av pjäsen Skämmerskans dotter för nyfikna Lundabor.
Foto: Scanpix
- Jag spelar kronprins Nicodemus. En dag vaknar han upp med blod på händerna och anklagas för mord. Själv minns han ingenting. Men det finns de som är sugna på att bli kung och Nicodemus står i vägen, berättar Johannes Wanselow.
Månteatern drivs av en frigrupp och spelar till största delen barn- och ungdomsteater. Skämmerskans dotter riktar sig till barn från nio år och uppåt.
- Det ska bli kul att spela för barn, det är en ärlig publik. När de gillar det de ser är det helt tyst, annars börjar de låta och skruva på sig direkt.
När repetitionerna är klara sätter vi oss på ett kafé i närheten av teatern. Johannes Wanselow berättar att han var på premiären av Roberto Zucco (med Henrik Svalander från Uppsala i huvudrollen) på Malmö Stadsteater i går. Och i kväll ska han på opera - för första gången i sitt liv. Kulturfrosseri är ingenting han fått serverat med bröstmjölken.
- Vi hade det rätt knapert hemma när jag var liten. Min pappa stack tidigt. Mamma var sjukskriven och ensamstående med mig.
Han föddes i Umeå för 26 år sedan. Familjen flyttade till Sala och sedan vidare till Vittinge. Johannes började skolan i Morgongåva och blev snart klassens clown.
- Jag upptäckte att humor är ett bra sätt att slippa bli utsatt. Är man den roliga killen kommer man undan med saker. Folk kan garva åt en i stället för att pika.
När det var dags att börja gymnasiet flyttade han in till Uppsala själv. Det var en kompis storasyster som fick honom att välja just teater på Bolandsskolan.
- Hon var jättevacker, och sa att jag borde söka teater. Då gjorde jag det.
I skolan såg han till att skaffa sig så mycket erfarenhet som möjligt.
- I trean var jag med i fem produktioner samtidigt. Jag hade saker att göra hela tiden, och ett tag var det nära att jag gick in i väggen.
Slitet lönade sig. Redan som 20-åring kom han in på Scenskolan i Malmö. Sista terminen på skolan blev det klart att han skulle medverka i Riksteaterns uppsättning Utvandrarna, där han gjorde tio olika roller. Sedan dess har han inte haft en lugn stund.
Efter att ha turnerat land och rike runt med Utvandrarna tog Re: union vid hösten 2007. Det var en av tre nyskrivna pjäser om det mångkulturella Sverige som ingick i projektet Nya pjäser - nya världar. Ett samarbete mellan Gottsunda Dans & Teater och flera andra scener i landet.
- Ibland kan teater ligga lite efter. Pjäser som vill ta upp aktuella samhällsfrågor kommer flera år för sent. Men med Re: union lyckades vi pricka helt rätt i tiden.
När de hyllade teateruppsättningarna spelats färdigt gick Johannes över till tv-produktion. En lyckad provfilmning gav honom rollen som förståndshandikappade Ingvar i Livet i Fagervik.
- Jag har sett första och andra avsnittet och det är svårt att se sig själv. Man tycker att man är sämst i världen, medan alla andra är så himla bra. Fast så känner ju alla.
I serien får vi följa advokaten Johan (Henrik Johansson) när han tar sig an typiska småstadsfall i sin gamla hemstad Fagervik.
Han hade egentligen tänkt sig en karriär i Stockholm, men när pappan drabbas av hjärtinfarkt flyttar han hem för att hjälpa till på dennes advokatbyrå.
Där arbetar receptionisten Annika (Maria Sid) och deras relation står i centrum för historien.
- Johan och Ingvar är kusiner, men de har växt upp som bröder. Johans pappa var mycket på jobbet och när hans mamma dog tog min familj hand om honom.
Vem är Ingvar?
- Han har ett jättestort hjärta, men förstår inte sociala koder utan kör sitt eget race. Det kan jag avundas lite. I verkliga livet tänker man ju mycket på hur man beter sig och vad man sänder ut för signaler. Det var befriande att spela en karaktär som aldrig tänker sig för.
Ingvars mamma Lena spelas av Ing-Marie Carlsson och pappa Svante av Leif Andrée.
- Både Ing-Marie och Leif är så otroligt fina människor. Jag har ju nästan bara filmat med dem och Henrik Johansson som spelar Johan. Vi blev som en liten familj utanför tagningarna också.
Förutom en bunt etablerade skådespelare jobbade Johannes också med de tre regissörerna Harald Hamrell, Kjell Sundvall och Mikael Syrén.
- Kjell Sundvall och Harald Hamrell hade helt olika sätt att jobba. Harald är lugn, trygg och metodisk. Kjell är som en virvelvind. Det går på några sekunder: "Så! Tack! Jättebra!" innan man ens hunnit fatta att vi spelar in. Då har han liksom klippt scenen i huvudet redan.
Säsong två spelas antagligen in till våren och Johannes flyttar tillbaka till Stockholm till jul. Han längtar efter att få bo närmare sin familj.
- Jag har ju mamma och syskon i Vänge. Nu saknar jag dem jättemycket. Även om det inte blir av att jag hälsar på så ofta när jag är i Stockholm heller så tröstar det att vi är nära varandra.
Så jobbar vi med nyheter