Jodå, vi behagades mycket

Uppsala universitets Körcentrum arrangerade på måndag kväll i Ihresalen, Humanistcentrum, något som lika gärna kunnat vara ett seminarium om Shakespeare i text och musik. Stefan Parkman, Körcentrums professor, var givetvis där, med Uppsala Akademiska Kammarkör som akustiska hjälpredor. Skådespelare Stina Ekblad reciterade Shakespeare-texter och professorn i litteraturvetenskap Lars Burman föreläste mycket personligt om Shakespeare i dåtid och nutid.

Enbart tonsatta Shakespeare-texter framfördes av kören. Stefan började hela programmet alldeles själv med Thomas Morleys sång It was a lover and his lass och kö- ren fortsatte från sina salongsplatser. I fortsättningen kunde kören "omringa" publiken eller ställa sig traditionellt längst fram på scen. Man sjöng färgrika tonsättningar av Nils Lindberg och Håkan Parkman mycket säkert; tyvärr sjöng man också ett modernt körarrangemang av T Morleys förmodligen ursprungliga lutsång O Mis ress mine. Tyvärr, för arret var kryddat med tontillägg/ackord otänkbara på Morleys tid. I Alfred Jansons tonsättning Sonnet No 76 var Stina Ekblad faktiskt försångare med präktig altröst till körens stundtals dominerande rytmiska sång. Det kom att bli kvällens mest engagerat framförda verk.

I Frank Martins fyra "Songs of Ariel" (texter ur Stormen) fick kören med framgång vara fritonal vokalorkester i intensivt textmålande musik. (Jag uppskattade särskilt sista sångens realistiskt surrande bin!)
Stina Ekblad utförde den blandning av utantill- recitation, innantill- läsning och till synes spontana påhitt som (vad jag vet) bara hon är mäktig. Som tur var hade hon rappa medarbetare; Lars Burman kunde byta ord med henne och Stefan Parkman ställde lydigt upp både som demonstrationsobjekt (kärlek/hat till män..) och som demonstratör av vad det innebär att vara dirigent. Stina Ekblads s först lästa text, "om människans sju åldrar", kan både med textens egen ironiska empati och hennes kongeniala utförande tjäna som exempel på vilket väldukat teatralt smörgåsbord hon bjöd på.
Lars Burman talade bl a om livets korta komedi och vårt eget rollspel på världsscenen, som han jämförde med Shakespeares egen scen "The Globe". Renässansmänniskan hade språkliga och musikaliska retoriska grepp. Likhet mellan dåtid och nutid, t ex i att vi nuförtiden ofta ser politik/politiker som teater. Han uppmanade oss att tänka på kejsar Augustus förmodat sista ord : "Skådespelet är slut. Applådera.".

Applådera fick vi i publiken också till sist göra; cirkeln slöts nu med Ward Swingles personliga tonsättning av kvällens första Shakespeare-text It was a lover.., nu med tre solister ur kören, plus Prosperos avskedsord ur Stormen, deklamerade av Stina Ekblad.
Oj, vad vi kan mycket om Shakespeare nu! Och oj, vad vi behagades!

Jodå, vi behagades mycket

Som ett seminarium om Shakespeare i text och ton karaktäriserar Anders Bragsjö Körcentrums arrangemang härom kvällen.