Med Tor-Göran Henrikssons bortgång har Uppsala förlorat en av sina mest färgstarka och originella konstnärer och kulturprofiler. Högutbildad läkare och självlärd konstnär, var hans arbetsmiljö sjukhuset och hans arbetskamrater sjuksköterskorna Henrikssons dominerande motiv.
Henrikssons systrar var sedda, bekräftade, beundrade. Och han målade dem med en underbar kombination av Bror Hjorthsk raffinerad primitivism, sensibilitet, sinne för detaljer, dekorativa kompositioner och en stor och varm humor. Det är systrar med ben svullna av långa dagars spring i korridorer, systrar som stulit sig till några minuters rökpaus (det var innan moralismen slog ut sådana gläntor i tillvaron), systrar som en lydig svans efter läkarrondens herrar i sina vita rockar (det var innan den demokratiska klädsel som inte längre skiljer på doktor och sköterska infördes). Henrikssons systrar är klädda i prydliga blå klänningar och vita förkläden, så som de såg ut förr i tiden. Han målade den lilla patienten inför den stora Doktorn och de trygga, empatiska systrarna, och han gjorde det med ömsinthet och med klassiskt värdeperspektiv. Och för att riktigt övertyga om respekten för dessa systrar lät han en av dem vila en stund - i en rondskål.
Tor-Göran Henriksson var som målare något så ovanligt som en intellektuell naivist, en ganska oemotståndlig kombination som gör hans konst så lätt att tycka om. Lägg till detta en självdistanserande ironi som vi i Uppsala tycker oss veta är speciell för just den här stadens intellektuella klimat. Hos Henriksson finns den uppsaliensiska egenarten i rikt mått.
När boken om hans konstnärskap skulle skrivas gick uppdraget till två av Uppsalas främsta skribenter, Torsten Ekbom och Leif Zern. I var sin essä och med rätt olika infallsvinklar tecknar de porträttet av den målande doktorn ("Mina systrar", Atlantis förlag).
Henriksson själv svarar för ett par texter där han beskriver sin väg till konsten och sin syn på denna sin (bi)syssla, som med åren (och pensioneringen) blev alltmer av en huvuddito. Att han till sist också vågade sig på träskulptur innebar nya konstnärliga erövringar. Det var när han erbjöds att ställa ut i Bror Hjorths Hus som han tog steget ut i tredimensionalitet. Handlaget hade han redan efter alla magnifika inramningar av sina målningar. Kanske handlade det inte bara om lek och lust med trä och redskap, utan också om att upphöja en långt ifrån alltid respekterad kvinnoroll till samma status som exempelvis gamla kungaporträtt.