Jin Jiang förenar öst med väst
Sökandet efter det personliga uttrycket var en plågsam process för konstnären Jin Jiang. Hon kände sig som om hon irrade omkring i skogen. Men så hittade hon rätt.
Hon häller upp jasminte och drar täckjackan om sig. Det är kallt inne på Galleri 1 där hon hänger sina bilder inför vernissagen på lördag. Jasminbladen yr runt i koppen innan de stillar sig och sjunker mot botten.
Jin Jiang låter blicken vandra över målningarna som står runt väggarna. Jo, nu har hon hittat sin stig, men hon vet inte vart den leder henne. Tidigare var hon intresserad av installationer, nu ägnar hon sig mest åt måleri. Hon målar sviter och växlar i motiv och stil. Det är en ständigt pågående utveckling.
Studerade i Uppsala
Konsten kom sent till Jin Jiang, samtidigt har den alltid funnits där.
Hon lämnade Peking och Kina 1992, då 24 år gammal, för att doktorera i biokemi vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala. Efter disputationen och med goda utsikter inom forskarvärlden bytte hon så spår.
Det var vid en punkt i livet då det var tid att fundera över dess riktning och mening. Hon testade en termin vid Uppsala konstskola, som följdes av två år på Birkagårdens konstskola och ett påbyggnadsår på Kungliga konsthögskolan.
— Visst kostade det att byta bana. Men jag kände ett behov av att uttrycka mig som inte tillfredsställdes när jag forskade. På konstskolan utvecklades jag väldigt fort, det var som om något legat och grott och äntligen fick komma ut.
Hennes bildspråk utvecklades till en sammanflätning av två traditioner.
— Jag har en fot i Kina och en i Sverige och jag plockar fritt. Från Kina tar jag linjer och rymd. Typiskt västerländskt är ljuset, centralperspektivet och formen. Min stora ambition är att skapa ett fruktbart möte mellan dessa omfattande konsttraditioner.
Suget efter konst i Kina
Jin Jiang minns sin första konstupplevelse. Efter kulturrevolutionen var suget efter böcker, konst och musik stort i Kina. En stor utställning från Louvren kom till Peking i början av 1980-talet och folk köade "i flera kilometer" enligt Jin Jiang, som inte ens kom in. En bekant lyckades dock komma över utställningens katalog.
— Här mötte jag det västerländska 1600-talets fascination för ljus. Jag minns Caravaggio, Vélasquez, trots att jag kanske såg bilderna i några minuter.
Jin Jiangs bilder är abstrakta och de reflekterar var hon befinner sig just då i skapelseprocessen.
— I konsten kan man materialisera ett tillstånd. Ofta handlar det för mig om existentialism, om varför jag finns, var jag finns och var jag kan ta plats.
Så jobbar vi med nyheter