Det är knappast en överdrift att kalla Jesus för västvärldens viktigaste kulturpersonlighet. Eller passionsdramat, som vi nu står inför att fira, för litteraturhistoriens mest spridda och betydelsebärande hjältesaga. Men passionshistoriens Jesus är också, motsägelsefullt nog, en utpräglad antihjälte. För Jesus intåg i Jerusalem och kröning till konung följer inte det förväntade mönstret. Nej, i påskens berättelse råder snarare ett slags uppochnedvända världen, där förnedring innebär upphöjelse och död leder till liv.
Kanske är det denna dubbeltydighet som gör att vi aldrig blir riktiga färdiga med historien om snickarsonen från Nasaret. Åtminstone tycks filmindustrin inte bli det. Den första filmatiseringen, The life and passion of Jesus Christ, kom så tidigt som 1902. Sedan har flera filmer följt, alltifrån Franco Zeffirellis över sex timmar långa Jesus från Nasaret, via Monty Pythons hejdlösa Life of Brian (som väl egentligen inte alls handlar om Jesus?), till Denys Arcands moderna parafras Jesus från Montreal. De senaste dagarna har jag ägnat åt att se om några av alla dessa Jesusfilmer. Tre filmer som förhåller sig väldigt olika till sin litterära förlaga.
Den första filmen jag ser, och kanske också den bästa av de tre, är Pier Paolo Pasolinis klassiska Matteusevangeliet (1964). Att Pasolini i mitten av det politiserade 60-talet valde att göra en film om Jesus kom som en chock för många. Pasolini var nog den sista man tänkte sig skulle ge sig på ett sådant projekt; uttalat homosexuell, ateist och hängiven marxist som han var. Ännu underligare då att Matteusevangeliet är den mest texttrogna och, om ordet här är användbart, mest renläriga av de tre filmerna. Pasolini återger evangeliets text närmast ordagrant. Han undviker alla typer av avvikelser och visuella utbroderingar för att, som han lär ha sagt, ”bilden aldrig kan nå textens poetiska höjd”.
Ändå måste jag säga att poetiska höjder är just vad Pasolini når i sin film. Han lyckas blanda en neorealistisk känsla, med handhållen kamera och en intim närhet till skådespelarnas ansikten, med den kristna bildtraditionens stiliserade, närmast konstlade, bilder. Som bäst speglad i den unga Marias (Margherita Carusos) ansiktsuttryck av både pubertal leda och upphöjt förskönad helighet. Även när det kommer till musiken är Pasolini eklektisk. Han förenar en högkyrklig tradition med inspiration från den amerikanska svarta väckelserörelsen. Bach blandas med gospel. Scenen där Jesus döps, vilken ackompanjeras av Odettas Sometimes I feel like a motherless child, är storartat samspel mellan bild och musik.
Om Pasolinis film ligger oerhört nära bibeltexten är Martin Scorseses Kristi sista frestelse (1988) snarare en fri meditation över relationen kropp/ande, människa/Gud. Scorseses film bygger i första hand inte på evangelierna utan på Nikos Kazantzakis roman Den sista frestelsen. Här är Jesus, i Willem Dafoes kongeniala gestaltning, en högst motvillig predikant, ansatt av Guds klösande klor, som tvingar honom ut på den frälsande banan. När filmen kom skapade den stor kontrovers. De allra rättrognaste menade att filmen var hädisk och i amerikansk tv hotade en indignerad nunna med att USA skulle drabbas av en andra syndaflod om filmen tilläts gå upp på biograferna.
Vad som ansågs mest provocerande var de sista fyrtiofem minuterna av filmen. När Jesus hänger på korset uppenbarar sig plötsligt en ängel för honom. Hon talar om för Jesus att Gud valt att rädda honom, att offret inte är nödvändigt. Ängeln plockar varsamt ner Jesus från korset och avrättningen förvandlas till ett bröllop, där Jesus är brudgummen och Maria Magdalena brud. Det är också här någonstans som den mycket omdiskuterade sexscenen äger rum. Jesus skaffar barn och familj, blir gammal, står vid dödens rand innan han inser att hans plats är på korset. För utan offer ingen frälsning.
Att denna utvikning ansetts så provocerande är egentligen rätt så obegripligt. I Jesu offer ingår väl också att avstå mänsklig närhet, familj, den jordiska och kroppsliga kärleken? Dessutom återvänder Dafoes Jesus tillsist till korset och fullbordar sitt kall. Ängeln visar sig vara en förklädd Satan och erbjudandet att kliva ner från korset endast en sista frestelse.
Den sista filmen jag ser är också den senaste; Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004). Och här kan vi verkligen tala om Jesus som hjälte. Gibsons både till ytan och innehållet vulgära film framställer Jesus som en hollywoodsk supermänniska som villigt kan ta hur mycket stryk som helst. I botten finns en rätt så otäck vågskålsteologi där människans synder ligger i ena skålen, Jesu offer i den andra. Alltså: ju mer prygel Jesus får utstå, desto bättre för mig. Den där vridna logiken gör Passion of the Christ till en underlig upplevelse, där passionshistoriens många betydelseskikt och bottnar dränks i Gibsons blodiga effektsökeri, som rent bokstavligt försöker piska in budskapet i åskådaren.
Vad som gör att Pasolinis och Scorseses filmer så vida överträffar Gibsons är att de känns så mänskliga. Något man knappast kan anklaga Passion of the Christ för att vara. Pasolini, och i synnerhet Scorsese, visar fram människa Jesus. Vilket egentligen är helt i linje med teologin. I centrum för den kristna tron står inkarnationen, människoblivandet, att Gud blev en av oss. Jesus var samtidigt både ”fullkomlig Gud och fullkomlig människa”. Och ska man filmatisera Jesu liv gör man nog bäst i att fokusera på människan. Gud fastnar inte på film.