Jesse Malin övertygar

Just detta var vad som förra året hände Jesse Malin, efter att han släppt sitt debutalbum The fine art of self-destruction. Kanske ingen megasäljare, men ett album som fick lysande vitsord på många håll.Uppföljaren The heat bekräftar att Jesse Malin är en artist med självklar profil, en sångare, gitarrist och låtskrivare med nerv och ett slags pockande angelägenhet från första tonen till sista. Man kan kalla honom för något så ovanligt som en rockpoet, av liknande kaliber som Patti Smith.Malin knyter samman text och musik till osminkade existentiella skildringar från gatan, eller New York närmare bestämt. Tonen är mörk och desperat, det handlar om urbant förfall, om den rastlösa känslan av att vara på väg nånstans, om utsatthet och en vardag kantad med missbruk, prostitution och incest, eller om världen efter 11 september. Jesse Malin är dock ingen teatral eländessökare, utan en stämningsskildare av klassiskt snitt.På samma gång är detta rockmusik med stark melodikänsla, vilket understryks av Malins nakna och lite veka röst. Lägg därtill några hudlösa ballader med drag av country och västkustpop och man har ett album som växer för varje lyssning.