Pop. Göteborgske indieprinsen Jens Lekman är en ärlig artist, en sådan där som uppfattas som ”äkta” i sitt raka tilltal. Samtidigt bär hans gör-det-själv-pop spår av den ironiska generationen – genom humorn och sättet han tar på sig den aningen för stora smörsångarkostymen. Sammantaget gör det honom till en motsägelsefull artist.
Jag tyckte mycket om hans naivistiska debutalbum och den maffiga fortsättningen i Night falls over Kortedala (bara titeln är ju underbar). Men när han nu ger sig på ett lågmält album om hjärtesorg och uppbrott märker jag att jag hoppats att han skulle ha tagit ett steg bort från det tydligt naivistiska, från det som med tiden närmat sig manér.
Det har inte hänt. I know what love isn’t är full av svajiga texter, ibland lite ansträngt indiemässiga, ibland pricksäkra och fina. Allt är dämpat producerat och pianobaserat, som ett hemmagjort Simon & Garfunkel-försök. Det är högst medvetet förstås, och det kommer att älskas av många.
Men The world moves on är en en Jonathan Richman-pastisch och Erica America med sitt långsamma saxofonsolo? Nja. De bästa låtarna är riktigt bra, bitterljuvt vackra, men manéren är för tydliga för att albumet ska bli en fullträff.