Björn Stenberg: Jazz luktar lite konstigt

Positivt tolkat, som jag själv brukar göra, är att den improviserade musikformen kan förekomma i många skepnader. det gör den hur som helst i dagens genomgång, som inte ser saker i termer av svart och vitt men fokuserar på pianot lika fullt.
Första albumet är det dock frånvaron av en viss pianist som är första tanken. Esbjörn Svensson och hans trio, E.S.T., var på gång med något riktigt stort när han gick bort 2008. Han är enormt saknad. Hans båda följeslagare från den tiden är förstås ändå en aning trötta på att få hans namn uppläst så fort de gör något. Lite orättvist är det för basisten Dan Berglund (som gästar ett spår här) gör bra musik med gruppen Tonbruket och trummisen Magnus Öström debuterar i eget namn med albumet Thread of life. Där har han sällskap av gitarristen Andreas Hourdakis, klaviaturisten Gustaf Karlöf samt basisten Thobias Gabrielsson. På ett spår har han celebert gästspel av gitarristen Pat Metheny.

Musiken är närmare symforocken och fusionen än den musik som gjordes av E.S.T. Det är stämningsfulla klanger och intrikata rytmer parade med vackra instrumentslingor med sporadisk sång av Öström själv som skrivit den suggestiva musiken. Thread of life är ett riktigt bra album.
En som också sörjer Esbjörn Svensson är finske Iiro Rantala, ett spår på hans nya album Lost heroes heter just Tears för Esbjörn. Det är liksom övriga nio spår en hyllning till döda eller levande musiker. En sådan hyllning kan Rantala förtjäna själv som levande, hans expressiva och ändå subtilt lyhörda solospel på pianot är egensinnigt och upplyftande.
Bland den yngre generationen pianister finns schweizaren Colin Vallon och hans vapendragare Patrice Moret och Samuel Rohrert, som alla kunde ha varit ett fan av E.S.T.. Här finns samma respektlösa och gränsöverskridande förhållande till musiken. Trion inspireras av bland annat all världens folkmusik, från så skilda håll som Turkiet och Norden. En låt på det spännande albumet Rruga heter till exmpel Eyjlaflallajökull.

En av världens bästa pianister, Uppsalabekantingen Chick Corea kallade en gång israeliska basisten och pianisten Avishai Cohen, också han en gammal uppsalabekanting, för geni. Det är kanske att ta i men hans nya album Seven seas visar hans briljanta kompositionsförmåga där han återanvänder det mesta han hört, från barnramsor till modern konstmusik, och hans spelskicklighet. Sättningen är rolig, med oud, slagverk, piano, sång och bas som instrument, plus några duktiga svenska blåsare. Det låter fint som väntat men jag tycker inte att Seven seas når riktigt fram till Cohens bästa. Vill man höra honom live medverkar han i TV:s Nyhetsmorgon på söndag och spelar på Fasching på lördag.
Veteranen Lars Jansson håller sig till det beprövade trioformatet och dessutom är hela albumet med den självironiska titeln Whats new fyllt av gamla klassiker. Det hindrar inte att albumet låter fräscht med stor spelglädje där Jansson med kamraterna Thomas Fonnesbeck och Paul Svanberg får till ett rejält sväng.