Jay-Z sägs ha en förmögenhet på 3,2 miljarder kronor och förra året fick han ett flygplan värt 259 miljoner i fars dags-present av hustrun Beyoncé Knowles. Hans liv på den absoluta hiphop-toppen framstår som overkligt för de flesta av oss och det måste kännas än mer märkligt för Shawn Corey ”Jay-Z” Carter själv som växte upp bland knarklangare, gänguppgörelser och skottlossningar i 1980-talets Brooklyn.
Det nyrika livet i sus och dus är dock inget som Jay-Z försöker spela ner offentligt, tvärtom. På nya plattan, med den parodiskt pompösa titeln Magna Carta Holy Grail, rappar han om att idka älskog ovanpå en miljon dollar, att köra Lamborghini på Roms gator och det ständiga begäret efter ytterligare en biljon dollar och sedan en triljon och sedan…
Många älskar att ta del av sådana excesser, bland annat därför att Jay-Z förkroppsligar den amerikanska drömmen, den som visar att man även om man föds med de sämsta av förutsättningar ändå av egen kraft kan bli en av landets rikaste och mest inflytelserika. Jay-Z har bland annat suttit ned och diskuterat politik med såväl Barack Obama som Kofi Annan.
Lyckligtvis vill Jay-Z dock mer än att bara skryta om yta, finansiell styrka och potens. I melankoliskt arrangerade Jay Z Blue ifrågasätter han till exempel sin egen lämplighet som far till sin och Beyoncés dotter Blue Ivy, och berättar om hur hans egen pappa lämnade honom i sticket och aldrig lärde honom hur en far ska vara.
Har man Jay-Z:s rykte och resurser kan man omge sig med några av de största och bästa. Justin Timberlake sjunger exempelvis i skivans inledning, Nas lägger första versen på partyspåret BBC och ödesmättade tungvrickarnumret FuckWithMeYouKnowIGotIt innehåller bland annat en släpig och snyggt låtsasnonchalant insats av Rick Ross.
I producentstolen har dessutom Timbaland, Pharrell Williams och Kanye West med flera suttit. Allt det här borgar för ett riktigt lyxigt, digert och dignande smörgåsbord av stämningsskapande samplingar, tunga beats och tvära kast mellan stökiga old school-vibbar och kontemporära mer syntetiska tongångar.
Jay-Z:s egen slagfärdighet och språkliga lekfullhet bidrar vidare till det kvalitativa intrycket, samtidigt som attityden och jargongen är omisskännligt förankrad på afroamerikansk gatunivå, bland annat med ett notoriskt överanvändande av ”N-ordet”.
Att få för mycket av Jay-Z:s röst är däremot svårt. Han låter som om han ständigt är på tå, framåtlutad, lagom nasal och orden liksom rullar fram som slipade stenar och lägger sig perfekt i musikens skrevor och vrår. Jay-Z har helt enkelt det som alla hiphoppare söker efter: flow, både i musiken och i livet.