– Det känns som på ett mellanstadieläger.
Anna Järvinen ler och blickar ut över hotellobbyn på det hotell i Karlskrona där artister, skivbolagsmänniskor, press, programledare och andra inblandade i den enorma produktionen Melodifestivalen minglar runt. Det hälsas hjärtligt, kramas, skrattas och sjungs.
Hon har befunnit sig i staden i några timmar och anspänningen hon tidigare känt har nu övergått i trötthet. Det är alla nya intryck och nervositeten som tagit på krafterna, säger hon.
Den 42-åriga sångerskan skulle ha begått schlagerdebut redan förra året, men bestämde sig i sista stund för att hoppa av tävlingen.
– Det var bara för mycket på alla fronter i livet. Jag fick inte ihop det. I år var det snarare så att det fanns en lucka, jag funderade på vad jag skulle göra och så frågade de om jag ville vara med, berättar Anna Järvinen.
Direkt efter att Yohio sjungit om sitt Heartbreak hotel, kliver hon upp på scenen och framför ett lågmält bidrag om en annan, mer verklig och drabbande, hjärtesorg. Om ett par som ”har filat ner varann”, om otrohet och gräl, och om att hålla ihop ”om inte för vår egen skull så för barnen”.
Inte särskilt glittrigt och med andra ord. Men heller inte nattsvart, enligt sångerskan själv:
– Den är sorglig, men det finns ändå ett hopp där och en önskan om att hitta rätt väg. Jag gillar texten för att den är så krass och tydlig och socialrealistisk. Och att det musikaliska har en annan vibb som kontrasterar.
Låten är skriven av Martin Elisson från Hästpojken och Björn Olsson, som bland annat producerat artister som Mando Diao och Håkan Hellström.
– Jag tycker att de båda uttrycker mycket sådant som jag har försökt att göra, men de har en tydligare förmåga att utmejsla det. Det här väldigt vackra och storslagna å ena sidan och det här krassa och tydliga å den andra, funderar hon.
Att sjunga någon annans låt blir något av en utmaning för Anna Järvinen. Likaså att sjunga till förinspelad musik. Med sig på scenen har hon bland annat en stråkkvartett, som har spelat på instrumenten under repetitionerna. Men när det väl gäller är det bara sången som är live.
– Det är skönare att sjunga till något som händer samtidigt, det är det jag är van vid. Läskigt! säger Järvinen med eftertryck.