På japankonventen samlas gammal som ung som är intresserade av japansk populärkultur såsom tecknade och animerade serier och tv-spel. Det som kanske väcker mest uppmärksamhet hos både förbipasserande och deltagare är cosplayen. Cosplay är en förkortning av engelskans costume play. Här är det hundratals ungdomar som går utklädda till sina favoritfigurer från serierna och spelen, blir fotograferade, leker och tävlar med sina dräkter i olika grenar där både publik och jury får utse sina vinnare.
Cosplaytävlingen betraktas av många som huvudattraktion på konventets schema. När det äntligen är dags för tillställningen sker det under ett euforiskt kaos. Den logistik som krävs för att publiken som ska titta på cosplayshowen ska få komma till sina platser under säkra förhållanden går trögt. Men publiken är vid gott mod inne i stora salen. Hejaramsor och “vågen” strömmar genom platserna, man sjunger och klappar.
Publiken är van vid visst strul på konvent - det är inte för intet som Uppcon fått smeknamnet Köcon. När tävlingen äntligen sätter igång med en försening på dryga 20 minuter hade inte stämningen kunnat vara mer uppsluppen. Jublet är nästan öronbedövande och håller på under så gott som hela dansnumret som inleder tävlingen, med ett undantag för allsång till signaturmelodin till Pokémon.
Väl på scen är det omöjligt för deltagarna i cosplaytävlingen att misslyckas. Var och en av de cirka 120 deltagarna möts av jubel när de kliver upp på scen för att visa upp sina dräkter. Senare pratar jag med Emilie Lennvall, som cosplayare Carmilla ur Vampire Hunter D. Jag frågar henne vad som rörde sig i hennes huvud när hon klev ut på scen.
- Adrenalinet pumpar när man möts av så glada människor samtidigt som man försöker hålla poker face.
Under vår lilla pratstund blir vi avbrutna av en japansk familj som vill ta en bild med henne, vilket är ganska typiskt när man pratar med cosplayare. Jag frågar henne hur hon vill sammanfatta sin upplevelse.
- Underbart, säger hon. Att man får så mycket uppskattning för något som man inte skapat själv men ändå skapat själv.
Det är egentligen omöjligt att avgöra huruvida uppskattningen riktas åt dräkten i sig, figuren den ska föreställa eller möjligtvis personen bakom dräkten. Det gör egentligen detsamma, glädjen är ändå enorm. Vad som är mest uppseendeväckande med årets cosplayare är hur dräkterna blir mer och mer komplexa och en del dräkter ser ganska svårburna ut. Det är en hel del antropomorfa djur, som Star Fox eller Sonic, men även fisken Magikarp från Pokémon är med.
När cosplayarna visat upp sina dräkter är det dags för sketchtävlingen. Sketchtävlingen är ett moment inom cosplay som inte fokuserar så mycket på dräkterna som på framförandet av en kortare pjäs där man spelar på hur olika välkända karaktärer kan bete sig i olika situationer. Det är mycket som baserar på situationskomik, men det kan mycket väl även vara mer allvarsamma framföranden. Ett exempel är det inledande suggestiva dansnumret av gruppen Norrländsk Cosplayfront med de vanställda sjuksköterskorna från Silent Hill-spelen.
När Uppcon arrangerades för första gången som en filmvisning på Slottsbiografen var det ingen som hade kunnat förutspå vilken betydelse det skulle få för såväl japansk populärkultur i Sverige som för kulturstaden Uppsala. Japansk populärkultur är en relativt ung företeelse i Sverige, vilket inte minst märks på snittåldern på konventsdeltagarna. Det finns dock mycket som tyder på att Uppcon och cosplay är en företeelse som är här för att stanna.