Japansk pärla fascinerar

Vi får följa Daigo Kobayashi, en cellist som brinner för sin konst men som oväntat blir arbetslös när symfoniorkestern läggs ned. I ren desperation svarar han på en luddigt formulerad arbetsplatsannons och anställs som liksvepare, ett yrke med mycket låg status i Japan.
I vackra och vördnadsfulla ceremonier tvättar, rakar och sminkar han lik inför de anhörigas sorgsna blickar, på traditionellt japanskt vis. Eftersom det inte är någon profession man skryter om i det statusbesatta och starkt hierarkiska Japan så ljuger han om sitt egentliga yrke, till och med inför sin egen fru.

Döden är ett universellt och starkt berörande tema i alla kulturer. Här behandlas ämnet dessutom med en sorts mild, ibland till och med drastisk humor, som gör att man aldrig släpper blicken från bioduken.
En annan bidragande orsak till att filmen fascinerar är förstås det faktum att historien är förlagd till en realistisk japansk vardag som man sällan får ta del av på svenska biografer. Den översvallande artigheten, viskandet, fnissandet och de intrikata umgängesreglerna är exotiska på riktigt.
Här är kvinnorna förlägna små hemmafruar vars huvudsakliga uppgift det är att le gulligt medan de serverar te åt männen, samhällets kostymprydda arbetsmyror.

Själv upphör jag aldrig att förundras över detta, hur antika sociala samlevnadskoder kan förbli nästan helt intakta i ett annars starkt västinfluerat samhälle som är både modernare och har en högre ekonomisk standard än till exempel det svenska.
I övrigt gör den klassiska musiken, det vackra begravningsceremonielet och japanernas välkända känsla för de små tingens inneboende skönhet, filmen till en mycket grann men oväntat lättillgänglig lektion i hur viktig döden faktiskt kan vara för oss levande människor.

Japansk pärla fascinerar

Avsked var förra årets bästa icke-amerikanska film, enligt Oscarsjuryn. Och visst är det en härlig liten japansk pärla som nu äntligen har kommit som filmkopia till Uppsala.