Det är tio år sedan författaren, diktaren, översättaren och kritikern Bo Gustavsson började första delen av Frihetstrilogin. Tre böcker om frihet är nu tryckta och avslutade. I "Den långa dagen", sista delen av essäserien, skriver Bo Gustavsson om hoten mot friheten i vår samtid.
– "Den långa dagen" handlar om känslan av att vi lever under hot. Klimathotet är över oss. Terrorismen kan slå till var som helst, när som helst. Jag tror inte jag är ensam om att känna mig väldigt utsatt.
Vi befinner oss i fikamyllret på Landings i Uppsala. Bo Gustavsson beskriver hur klyftorna växer och nationalismen i Europa är på frammarsch.
– Sedan har vi en pajas i USA som har blivit president och spär på det hela. Det ger en känsla av ökande hot. I omvärlden och även i Sverige. Och det är just det den här boken handlar om, säger han.
I "Den långa dagen" problematiserar Bo Gustavsson klassiska och nya verk från författare, poeter, teologer och till och med en filmskapare som berör frihetsbegreppet.
– Jag kommer inte fram till någon slutsats, jag söker bara alternativa förhållningssätt. Jag vill inte leverera andras svar. Jag vill problematisera och komma med ytterligare frågor i stället.
Bo Gustavsson har en lång resumé. Han har gett ut 15 diktböcker, en bok om den avlidne Uppsalapoeten Karl-Gustaf Hildebrand och översatt ett flertal verk. Bo Gustavsson är också en välkänd litteraturkritiker på UNT.
Frihetstemat har funnits med honom i tio år. Nu är det skönt att sätta punkt.
– Jag kommer ta lite paus från essäskrivandet, att skriva essäer orkar jag inte mera nu. Jag ger mig in i ett nytt projekt. Det är en ny bok. En längre introduktion till filosofen Peter Sloterdijks författarskap.
Det är nästa projekt. En sorts följdprojekt. Bo Gustavssons arbetstitel på boken om den tyske filosofen är "Vägar ut ur samtiden".
– Jag får ofta kritik för att jag är för abstrakt, för intellektuell. Jag försöker bli lite mer personlig, att reagera spontant med mina erfarenheter. Det blir lättare att läsa.
I "Den långa dagen" frågar sig Bo Gustavsson varför han inte hälsar på sina vuxna barn oftare. Läsaren får möta ett samvete som gnager.
– Det har blivit så. Jag besöker inte mina barn så ofta och jag har skuldkänslor för det. Essän om "Oidipus i Kolonos" handlar mycket om skuld. Då tog jag upp mina egna skuldkänslor också, berättar han.
Bo Gustavsson är både författare och kritiker i en person. Först skriver han. Sedan redigerar han. Drömmen är att skriva ett verk, en dikt, som berör människor i alla tider.
– "Eufori" av Ekelöf och "Arioso" av Erik Lindegren. När man läser sådana dikter, man skakar nästan. Att man kan skriva så? Det är fantastiskt. Det är kanske det som driver mig. Jag hoppas skriva en enda bra dikt som håller klassen av Ekelöf och Tranströmer.
Att skriva är Bo Gustavssons livsluft.
– Det är en sådan lyckokänsla när man får en sådan formulering som liksom klickar, det finns ingenting som går upp emot det. När man känner att den här raden sitter precis exakt som den ska. Det är en drog liksom. Det är ett drogberoende att skriva, ibland blir det för mycket. Ibland vill man slippa att skriva helt enkelt, säger han.
I april publiceras hans nästa diktsamling "Höst i Berlin". Och visst finns tid för paus ibland.
– Varje dag läser jag serierna i SvD, i synnerhet Fantomen. Jag har alltid läst Fantomen. Det är ett sätt att koppla av. Då tänker jag ingenting. Jag läser bara och njuter.