Jakobs söner och Trollkarlen från Oz

KRÖNIKA. Ibland får man för sig att fundera över vad allmänbildning egentligen är, skriver Merete Mazzarella. Hon förundras över sin son och hennes barnbarn förundras över henne. "Farmor, känner du inte alls till Trollkarln från Oz"?

Merete Mazzarella

Merete Mazzarella

Foto:

Kultur och Nöje2007-10-17 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ibland kan man få för sig att fundera på vad allmänbildning egentligen är. När jag var barn kunde min far få för sig att förundra sig över att jag inte kunde namnen på den gammaltestamentlige Jakob och hans tolv söner för själv rabblade han dem som ett rinnande vatten. När min son var i tjugoårsåldern slogs jag av häpnad över att han aldrig hört talas om Elba och Sankt Helena - det vill säga, möjligen hade han hört talas om öarna som sådana men inte som Napoleons förvisningsorter.

Men när mina amerikanska barnbarn i somras var och hälsade på mig var det de som förundrade sig över mig. Vi såg en söt hund på gatan och så utbrast de med en mun: "Det där är ju en riktig Toto!"
"En vad då?" frågade jag.
"En Toto? Jamen, farmor, känner du inte alls till Trollkarln från Oz?"
Nej, se det gjorde jag inte och jag fick gå där och känna mig alldeles utskämd tills det visade sig att de små amerikanerna aldrig hört talas om Lucia. Lucia visade sig faktiskt vara mycket svårare att förklara än Trollkarln från Oz. "Ljus i håret?" fnissade ungarna. "Det kan du väl ändå inte mena?"

Det händer också att det visar sig att man inte vet vad man trodde sig veta eller att allmänbildning inte var vad man trodde. Luttrade lärare brukar ha många historier att berätta. Själv talade jag häromåret om vår finländske nationalskald J L Runebergs tid som informator i det finska inlandet och berättade att det var den här vistelsen som fick honom att senare göra just det finska inlandet till nationallandskap. När mina studenter sedan skrev om detta i tenten skrev de alla som en att Runeberg varit informatiker. Sven Linnér - psykoanalytiskt intresserad litteraturvetare från Uppsala som i några år var professor i Finland - brukade berätta att han då och då frågade studenter om de visste vad Oidipus-komplexet var. Alla brukade nicka införstått men när han frågade om någon ville förklara blev det tyst. Om han sen pekade ut någon och bad den reda ut begreppen kunde ha få till svar: "Oidipuskomplexet betyder att man tycker väldigt mycket om sina föräldrar."

Goda vänner var på ett stort släktkalas där det var gammaldags vis skulle lekas charader och de fick i uppgift att föreställa "Skotten i Sarajevo". De var fem, sex stycken och de gick in för uppgiften med liv och lust. Ett par var storfursteparet, ett par var vagnen och ett par var hästar som å det mest dramatiska vis reagerade på skotten genom att börja vrenskas och falla i sken. De fick hålla på länge, de övriga gästerna bara glodde på dem och ingen kunde gissa vad det hela handlade om. Till slut fick de själva tala om det. "Skotten i Sarajevo", hojtade de triumferade, "Skotten i Sarajevo!"
"Jamen hästarna, då?" invändes det, "Franz Ferdinand och hans gemål åkte ju i bil."
Stort mer försmädligt än så kan det ju inte gärna bli.