"Jag yrade runt i ett veckolångt lyckorus"
KRÖNIKA. Jag hade inte bott i Uppsala mer än någon månad när jag första gången snubblade över Uppsala internationella kortfilmsfestival.
Sebastian Johans
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bilden av Uppsalas kulturliv förändrades ganska snabbt, men kortfilmsfestivalen har blivit en behaglig, för att inte säga nödvändig, vana.
Teknikstrul, tomma salonger, meningslös experimentfilm, pretentiöst dravel, missriktad komik, tomma klichéer, taffligt hantverk och mitt i röran några underbara undantag som griper tag, lyfter upp och stannar kvar.
Att se på kortfilm är en helhetsupplevelse. Det gör inte så mycket att man tvingas se en hel del överflödig film. Det kanske till och med måste vara så, smak landar ju i slutändan ändå i ett mer eller mindre subjektivt ställningstagande.
Dessutom är det mycket lättare att ha överseende med vissa brister i en kortfilm än i en längre film. Främst, såklart, för att lidandet snart är över, men också för att det i en kortfilm är lättare att uppskatta intressanta tekniska lösningar, bra ambitioner och enskilda prestationer av regissörer, skådespelare eller manusförfattare. Det som är bra i en film tyngs inte av en evighet av det dåliga i samma film.
Därmed inte sagt att kortfilm ska uppfattas som korta långfilmer, snarare tvärtom, skulle jag vilja säga. Långfilmer är allt som oftast kortfilmer som blivit för långa för sitt eget bästa.
Årets festival presenterar ett lika varierat utbud som vanligt. Det är egentligen helt enastående att få möjlighet att slå sig ner i en salong och under loppet av en (låt vara stor) kopp kaffe få möta falnande erotik hos ett äldre par, en trettonårings pornografiångest, färgglad polsk undergångsanimation, ett familjedrama där en pappa kidnappar sina barn, svart nederländsk relationskomik, dokumentär animation om upplevelsen av att vara blind och en mörk samhällskritisk kärlekshistoria från Schweiz. Allt detta dyker upp i filmblocket Tjuvkik, som ändå bara visar sex av 300 filmer. Listan kunde göras mycket längre.
En favorit så här långt är för övrigt Arthur Franck och Oscar Forsténs Kiinnipitäminen -ikämieskiekkoilijat puhuvat, som ingår i blocket Sex gånger kärlek, en grovkornig svartvit dokumentär där finska veteranhockeyspelare intervjuas om kärlek medan de sitter i straffbåset. Helt oemotståndligt.
Det är löningshelg och allting - det finns inga giltiga orsaker att missa kortfilmsfestivalen i år.