Hela Kulturredaktionen satt på helspänn under tisdagseftermiddagen. Depeche Mode sade någon. Van Halen sade en annan. En tredje började till och med viska om Iron Maiden och AC/DC. Drömma kan man ju alltid…
Redan innan hade arrangören Welcome Uppsala flaggat för att det var ”den största artistbokningen till Uppsala någonsin så vitt vi kan se”.
Inte undra på att vi var lite spralliga.
Klockan 14.00 kom så beskedet, och låt mig säga så här: det var väl inte riktigt vad vi hade förväntat oss.
Förstå mig rätt: Def Leppard är ett respektingivande internationellt namn i rockhistorien. Själv är jag tillräckligt gammal för att ha knockats fullständigt av den mästerligt producerade popmetalsuccén Hysteria redan när den kom 1987.
Även på uppföljaren Adrenalize från 1992 hade gruppen stinget i behåll. Jag kan då och då fortfarande tjusas av den sinnrikt påkostade låten Let’s get rocked.
Men det var då det, innan en hel armé av flanellskjorteklädda, skitiga och suicidala dysterkvistar från Seattle bestämde sig för att köra över allt vad polerad popmetal hette med en musikalisk stridsvagn kallad grunge.
Def Leppard har inte riktigt hämtat sig sedan dess, i alla fall inte popularitetsmässigt. Senaste gången jag var inne på deras hemsida, för något år sedan eller två, så läste jag att fansen klagade över att bandet inte fick tillräcklig uppmärksamhet.
Sedan lyssnade jag på det senaste studioalbumet Songs from the Sparkle Lounge och konstaterade att bandet visserligen kunde spela kompetent, vuxenorienterad rock, men att det också finns anledningar till att de inte längre är det hetaste som folk snackar om år 2013.
Med detta sagt så vill jag ändå framhålla att Def Leppard är mångmiljonsäljande rocklegendarer och att det är sällan sådana spelar i Uppsala.
När haussen och hypen väl har lagt sig efter uttalandet om det ”största” i Uppsala någonsin (Led Zeppelin och The Who ska enligt uppgift ha spelat här redan på 1960-talet), så kan man också konstatera att det blir en rockfest utöver det vanliga på Vaksala torg i juni.
Jag kommer i alla fall att vilja vara där och skråla ”Pour some sugar on me”.
Men AC/DC eller Maiden… drömma kan man ju alltid.