Jag sommarjobbade som vaktmästarbiträde på Carolina på 1950-talet. En av fördelarna var att på lediga stunder kunna smyga upp i magasinen där de förbjudna böckerna stod, bland dem Henry Millers "Sexus" och Plexus. Sen satt jag där inklämd mellan hyllorna med min tonåriga upphetsning och läste. Titlarna var översatta till svenska men ansågs alltför pornografiska för att ges ut i handeln.
Det förändrades som bekant snabbt med åren. Porren blev fri och kittlingen med det sexuella är idag en självklar del av vår kommersialiserade västliga kultur.
Jag återkommer till Carolina, men först efter att ha resonerat en smula kring #metoo.
Jag vill nämligen slå ett slag för nyprydheten.
Jag tror att vår tids erotisering och pornofiering – hittar inga bättre uttryck – har något med bakgrunden till #metoo att göra.
När sexualskildringarna i litteratur, reklam och medier och på film från och med 1960-talet blev alltmer explicita eller rått nakna, så blandades de också med en hel del grova snedsteg.
Pedofili, sadomasochism och kvinnoutnyttjande på sexklubbarna godtogs mer eller mindre utan invändningar. Det var övertramp som vi numera fördömer.
Men på det hela taget levde väl de flesta av oss som var med de här årtiondena i övertygelsen om att vi var delaktiga i en mäktig och mänsklig frigörelse.
Unkenheten vädrades ut. Vi har upplevt en historisk process där kroppslighet och öppenhet kring sex blivit vardag och porr inte längre en angelägenhet för slutna sällskap eller censur.
Erotiseringen utsträcktes till våra offentliga rum. Idag är de mer seximpregnerade än någonsin.
Pornofieringen behärskar konsten och kulturskapandet, på scen och filmduk och i t ex sexbrottsreferaten i SVT:s nyheter och i kvällspressen ges nästan regelmässigt detaljer av typ ”han tvingade henne att utföra oralsex”.
Också avsnitt av #metoo-redovisningen har haft en lätt pornografisk touche över sig. Och säg den nordiska tv-serie som inte måste innehålla en slentrianmässig liggscen, hetero, lesbisk eller gay.
Till erotiseringen på machosidan hör också när barbröstade fotbollsstjärnor som Cristiano Ronaldo eller Fredrik Ljungberg gör affischreklam för herrparfym eller kalsonger med linningen strax ovan könshåren. Eller då unga kvinnliga mannekänger visar upp underkläder med sängkammarblick eller i Lolita-pose.
Nakenheten, huden, läpparna, musklerna och tatueringarna lockar med löftet om att kanske få smeka eller snudda eller själv bli vidrörd.
Ett bevis på ämnets laddning var episoden för drygt två år sedan när Skansenchefen John Brattmyhr rasade mot H&M. Företaget hade på reklampelarna utanför Skansens entré klistrat upp sina halvnakna bikinitjejer, trots att Djurgårdsförvaltningen bett annonsörerna att generellt vara mindre påträngande. Debatten i Stockholms medier blev hård. Ska det alls få finnas garanterat ”sexfria” oaser i stadens gatuliv?
Nästa steg i resonemanget är följande: tror någon att de generationer som växer upp i de här klimaten förblir opåverkade? Det tror inte jag. Brottsförebyggande rådets mest aktuella rapport apropå anmälda sexualbrott talar om att ”utsattheten ökat kraftigt i den yngsta åldersgruppen”, dvs kvinnor mellan 16-24 år.
Säkert förklaras ökningen till delar av att anmälningsbenägenheten tilltagit – vilket är förträffligt – men det kan dessutom vara så som antytts i anslutning till de så kallade Nationella Trygghetsundersökningarna (NTU) som bygger på 12 000 personintervjuer: att mörkertalen för vissa utsatta samhällsgrupper kan ha varit betydligt större än vi förstått och att definitionerna ute bland folk på vilken sorts händelser som bör kallas för sexbrott har blivit lösligare.
I det senare fallet kan i varje fall jag tänka mig att i våra dagars yngre och sex-, bild-, utseende- och kroppsfixerade umgängeskulturer upplevs på sina håll gränsen som oskarp mellan å ena sidan den legitima eller tolerabla erotiska utmaningen, och å andra sidan den oacceptabla kränkningen eller rent av brottsliga handlingen.
Naturligtvis menar jag inte att det var bättre på den tiden jag satt gömd i Carolinas bokmagasin och surfade mellan sidorna i Henry Millers "Sexus".
Jag är däremot övertygad om att dagens så kallade frigjordhet i många av sina former är av ondo.
#metoo är ett stort och viktigt steg på vägen mot ökad jämställdhet – javisst – men kan också ses som ett utslag av mångas trötthet vid ett översexualiserat samhälle.
Vi har blivit offer för en påtvingad och publik erotisering, både kvinnor och män.
Låt oss alla få vara mer i fred.
Vara oss själva.