– Håll drömmen vid liv!
Det blev tionde gången gillt för Veronica Maggio, som för en vecka sedan blev Årets artist på P3 Guldgalan i Göteborg, före exempelvis Håkan Hellström. P3 Guld är till stor del lyssnarnas, musikälskarnas, pris. Men trots hits i massor, flera Grammisvinster och nio P3 Guldnomineringar hade hon aldrig fått radiolyssnarnas pris. Förrän nu, med höstens hyllade album ”Handen i fickan fast jag bryr mig” på meritlistan. I sitt tacktal var ”Håll drömmen vid liv!” det första Veronica Maggio ropade till publiken.
Sina egna artistdrömmar har hon närt ända sedan hon var liten flicka och bodde med sin familj i en studentlägenhet på Rackarberget i Uppsala, ett stenkast från legendariska rockpuben Rackis dit det hände att hon fick följa sin musikintresserade mamma.
– Redan när jag var sex, sju år var drömmen konkret. Då förstod jag att man kunde jobba som artist, att det fanns de som bara gjorde det.
Att drömmen slog in beror, förutom talang, på hennes målmedvetenhet.
– Jag är en förberedelseperson. Som barn gjorde jag det jag trodde behövdes för att bli popstjärna. Det var jag själv som valde att börja i Uppsala musikklasser, och jag minns hur väl jag förberedde mig inför intagningsprovet. Jag övade jättemycket sång, jag tränade takter och tonintervaller.
Har du någonsin tvekat på att drömmen skulle bli sann?
– O ja! Jag minns en splittrad tid när jag åkte skytteltrafik mellan en hemmastudio i Tobo och projekt i Kungsbacka, i Uppsala och i Stockholm. Jag reste bara runt i förbannelse för att spela in saker som vi sedan fick avslag på hos skivbolagen.
Veronica Maggio är en dubbelnatur. Hon är sval och varm samtidigt. Hon är ett proffs ut i fingerspetsarna och ögonfransar med proffsets karaktäristiska kontrollbehov. Samtidigt är hon avväpnande öppen, behaglig och snäll. Hon är närvarande och lugn. Men rastlös.
Först tänker jag att hon är en gåta, men gör i stället helt om: hon är som vem som helst men hon vågar visa det! Här finns kanske fröet till hennes storhet. Hon visar att ingen människa är enkel och att livet är motsägelsefullt och svårt att förstå sig på. I folks hörlurar och högtalare fungerar det här som bekräftande vardagsterapi, som någon som förstår hur jag känner.
Dubbelheten hörs tydligt i låtarna. I ”Hela huset”, den duett med Håkan Hellström som du bergis får höra om du låter P3 stå på en stund, sjunger hon med pop-Sverige vid sina fötter: ”då förstod jag att allting har ett slut” och ”allt är för bra nu”.
Hur kan något vara ”för bra”?
– För mig är det det fina med livet, att livet är skört, och inget vi ska slarva bort. Det behöver inte vara något negativt att ”det är för bra”. Det här gränslandet är intressant.
Har du den känslan, att det går för bra nu?
– Så kan jag nog känna på vissa fronter, och jag har alltid känslan av att hålla mig fast med näbbar och klor, lätt krampaktigt. Jag har svårt att ta saker för givet och känna ett lugn.
Men kan du njuta av framgången då?
– Absolut, det är inte så att jag sitter och stirrar ut genom fönstret och är livrädd för att allt ska ta slut. Men jag är nog en person som har svårt för att bli bekväm, och tänka ”det här går nog bra”. Det ingår inte i min person.
I första raden på senaste skivan sjunger hon om de moln av sorg som vilar över Sergels torg. Skivans sista rader handlar om händer som hålls, men ändå aldrig får varandra. Däremellan fylls albumet av besvikelser, oärligt rollspel, ensamhet och lögner, förutom en sång till tvåårige sonen Bosse.
– Den är lite av en mörk film. Men det var vad jag hade störst behov av att skriva om. Det var skönt att måla i mörkt, så som saker faktiskt kan vara. Sedan har jag nog blivit av med ungdomens naivitet, och ser kanske mörkret tydligare nu.
Hundraprocentig lycka går inte hand i hand med framgång, vare sig det handlar om att ha blivit förälder eller bli årets artist, påpekar hon.
– Jättemycket kan hända, man kan vara missnöjd med sig själv ändå.
Hon berättar hur hon alltid gillat att tävla med sig själv. Som tonåring funderade hon över hur hon effektivare och snabbare skulle kunna dela ut tidningarna i Luthagen eller reklambladen i Gränby. Att sikta framåt, verkar vara en stor del av Veronica Maggios nu.
I Hellströmduetten sjunger hon om hur hon ”siktar lyckan”. Vad är det hon ser? Svaret dröjer.
– Svårt...., men jag gillar att ha saker i sikte, utan att vara där, för när man väl är där har det kommit något nytt. Det kanske är det som är lycka för mig.
Hon beskriver sin barndom som lycklig, utan att för den skull vara helt perfekt. Men vems barndom är det, tillägger hon. Hon växte upp med en mamma som inte var ”en vanlig Svensson”, som gillade att ha kul, alltid hade mycket folk omkring sig och hyrde ut lägenheten under sommaren och tog med sig barnen till Italien. Hennes mamma är svenskfödd, hennes pappa italiensk. Föräldrarna skildes tidigt.
Veronica Maggio lämnade Uppsala efter ett år på Bolandgymnasiet, och har bott halva sitt liv någon annanstans. Ändå förblir Uppsala hemstaden. I en intervju har hon sagt att hon tror att Uppsalaborna tycker att hon svikit dem. Hon skrattar när hon påminns om vad hon sagt.
– Det är nog mest för att Uppsalalåten ”17 år”, inte är någon hyllning. Men den handlar inte om att Uppsala är en dålig stad, utan att den är min uppväxtstad och att den blev för liten. Det är ett ungdomsfenomen och händer ungdomar i alla städer.
Runt om i Sverige finns kärleksrelationer mellan städer och de artister de fostrat, som Håkan Hellström och Göteborg, Lars Winnerbäck och Linköping. Ett sådant förhållande mellan Veronica Maggio och Uppsala skulle vara ”jättefint”, säger hon. Och har hon det inte redan vet hon hur hon ska få det.
– Jag är supersugen på att spela i Botaniska trädgården, det vore en dröm.
Så när onsdagens turnépremiär obönhörligen kommer närmare, har Veronica Maggio redan nästa Uppsalagig i sikte.
Är du rastlös?
– O ja! Det bottnar nog i lite dålig självkänsla. Det har jag alltid haft, och det är något annat än självförtroende för det kan jag ha bra.
Hon vet vad hon är kapabel till – men är orolig för hur hon uppfattas.
– Jag är så sjukt nervös nu. Det värsta är om någon gäspar i publiken - därför vill jag hålla i publiken hela tiden på en konsert.
Med all sin målmedvetenhet och hela sitt kontrollbehov har hon nu med minutiösa förberedelser försökt försäkra sig om att ingen ska behöva gäspa i Svandamshallarna på onsdag kväll. Ändå är hennes känsla nu att ”vi har ju inget, vi måste ha mer laser, mer konfetti!”.
– Det här är bra för publiken, men jobbigt för mig.
Intervjun är slut. Jag har fått med mig mer än jag någonsin kunnat tro av Veronica Maggio, och hade kunnat skriva en artikel till.
Innan hon hoppar in i taxin får vi varsin rejäl kram, fotografen och jag. Satan i gatan, tänker vi båda.