Jag och min synt: The Searchs Tina Bergström gillar inte sladdar
Man behöver inte vara tekniknörd för att spela synt. Känslan är viktigare. Det menar i alla fall Tina Bergström som har samlat på sig flera elektroniska instrument under sin tid i Uppsalabandet The Search. Fredag inspekterar hennes maskinpark.
Här, bland ett virrvarr av instrument, kablar och staplade förstärkare finns också Tina Bergströms syntsamling. Under sin tid i bandet The Search har hon hunnit skaffa fem elektroniska instrument, alla med klar retrokänsla.
- Jag har bara syntar från 70- och 80-talet. Gamla syntar är snyggare och ljuden passar mig bättre, menar hon.
Det var bandets gitarrist Joakim Jacobsson som introducerade Tina Bergström i syntarnas värld.
- Från början körade jag bara. Men 2001 fick jag låna Jockes gamla leksakssynt, en brun Yamaha från 70-talet. Sedan dröjde det inte länge förrän jag köpte en egen synt. Det var en Roland Juno-60 som jag hittade i en musikaffär i Stockholm.
Till skillnad från annan elektronik har syntar ett relativt högt andrahandsvärde. Det finns gott om samlare och musiker som gärna lägger vantarna på analoga kultinstrument med några decennier på nacken. För Tina Bergströms del har också syntintresset frestat på privatekonomin.
- Visst har jag lagt ett antal tusen på mina instrument. Men det är ändå billigare att spela synt än gitarr. Elgitarrer och effektpedaler är betydligt dyrare, förklarar hon.
Tina Bergström kopplar in sin äldsta synt, en Roland Strings RS-101 från 1975. Ett vagt, väsande ljud fyller rummet, men när hon trycker ner tangenterna hörs det inget.
- Den här stråksynten kan behöva några minuter på sig innan den kommer i gång. Ibland kan det ta upp till en kvart. Egentligen borde jag väl sälja den eftersom jag inte använder den så ofta, men den är ganska ovanlig och jag gillar den nog för mycket. Det blir så. Man skaffar sig en sorts relation till sina syntar, förklarar hon.
Medan vi väntar på att RS-101:an ska vakna till liv slår Tina Bergström på en något nyare maskin, Roland RS-09. När hon tar ett ackord låter det som ledmotivet till en skräckfilm från slutet av 1970-talet. Faktum är att ljudet snarare för tankarna till ett sågverk än till en stråkkvartett.
- Jo, stråkljudet är lite vasst. Men det fina med den här synten är att den också har orgelljud som är betydligt varmare, säger hon och trycker sedan på en av de rejält tilltagna knapparna.
I ett nafs byts de hjärtskärande stråkarna ut mot suggestiva, syntetiska änglakörer. RS-09 är ovanligt mångsidig för att vara så gammal, och Tina Bergström får ofta användning av den när hon spelar med The Search.
Har du blivit tekniknörd sedan du började spela synt?
- Nej, jag är ingen tekniknörd. Jag bryr mig inte om hur olika vågformer ser ut. Det viktigaste är att det låter bra. Jag går mest på känsla. Jag tror att min musik speglar min personlighet ganska bra.
På vilket sätt?
- Jag är ganska rak och gillar inte en massa trams. Det är samma sak med min musik. Den ska vara enkel och tydlig. Det gäller att inte lägga till för mycket för då blir det bara rörigt.
Har du några förebilder i syntvärlden?
- Nej, faktiskt inte. Jag lyssnar inte på syntmusik. Visst, Kraftwerk gillar jag, men annars blir det mest pop och country. Sophie Zelmani är en stor favorit och The Cure har riktigt bra syntinslag i sin musik. De använder ofta stråksyntar och har en stor ljudbild.
Var är din Juno-60, förresten?
- Den synten sålde jag eftersom den krånglade så mycket. Innan vi skulle spela var jag tvungen att lyfta upp och skaka på den för att den skulle vakna till liv.
Gamla syntar verkar ha ganska mycket personlighet.
- Jo, de kan krångla en hel del. Om det är kallt eller fuktigt kan de till exempel stämma ur. På RS-101 finns det ett reglage så att man kan stämma den igen.
Vad tycker du om fenomenet syntsolon?
- (Skratt) Jag är inte så mycket för sådana. När vi har haft syntsolon har det mest varit som ett sorts skämt.
Dina syntar står i The Searchs replokal, men när du gör musik på egen hand så är du hemma. Hur går det ihop?
- Hemma använder jag bara en dator. Jag har ett program med en klaviatur på skärmen. Sedan klickar jag på det och lägger in ljuden där jag vill ha dem.
Det låter inte lika kul som att spela på en riktig synt.
- Nja, det är inte samma känsla förstås. Fast det är roligt ändå. Det låter ganska primitivt och 80-talsaktigt eftersom jag bara använder mig av de ljud som finns på ljudkortet.
Hur ofta sitter du där vid din dator?
- Det beror på hur mycket jag har att göra och hur jag mår. Just nu pluggar jag och då har jag inte så mycket tid. I sommar blir det nog mer.
Hur ska man må för att skriva bra låtar då?
- Man ska gärna vara olyckligt kär (skratt). Det låter lite klyschigt, men så är det. Är man på topp så vill man ju inte skriva låtar. Då vill man göra något annat.
Du är helt självlärd. Hur duktig är du egentligen?
- Tja, jag kan ta ackord med vänsterhanden och melodier med högerhanden. Det räcker långt.
Tina Bergström böjer sig fram och börjar rota bakom sin Roland D-50. Efter en stund får hon tag i den kabel hon söker.
- Sladdar är nog det värsta jag vet, konstaterar hon med en djup suck.
Då kanske du borde spela något annat än synt?
- Jo, det är sant ...
När kablarna väl är på plats börjar Tina Bergström improvisera fram melodier. Svepande rymdljud blandas med varma orgelljud och stråkmattor. Det låter snyggt och det dröjer inte länge förrän det står klart att det är just synt Tina Bergström ska spela.
Fotnot: The Search arbetar just nu på sin tionde skiva, ett dubbelalbum som väntas komma ut i höst. Bandet spelar också på Kalmar nation på sista april.
Så jobbar vi med nyheter