MALIN NAUWERCK: "Jag har väntat på J D Salingers död"

Jag är en av alla dem som har väntat på att J D Salinger ska dö. För jag har hoppats att myten om hemliga valv, fulla av opublicerad litteratur är sann. Mest av allt har jag hoppats att det ska finnas fler berättelser om familjen Glass - de gestalter kring vilka Salinger byggde sitt fiktiva universum. Dessa berättelser tillhör emellertid en författare som inte vill dela med sig. I en berömd artikel anklagar författaren John Updike Salinger för att älska familjen Glass "mer än Gud älskar människorna", och ännu värre: "He loves them too exclusively" - gestalterna är bara hans, ingen annan har något med dem att göra, de finns till för hans skull.

När det talas om Salinger nämns ofta ordet identifikation: att Salinger fångade någonting som alla kunde känna igen men inte formulera. Det är sant, och en anledning till att det sårar mig som läsare att frysas ut från hans värld. Men jag tänker också på det främmande hos Salinger. Det som vid en första läsning var svårt och obegripligt och som man långsamt måste göra till sitt. Varför rabblar Franny Glass i Franny och Zooey Jesusbönen som ett mantra, varför hatar hon sin professor Tupper, varför skjuter sig hennes bror Seymour i huvudet och varför vill hon inte pigga upp sig med en "tangerine" (vad är en tangerine)?

Men sedan lär man sig. Att religion kan vara tröst och tillflykt, kunskapsdyrkan poserande och kvävande - och att "tangerine" är en sorts apelsin som kanske var vanlig i New York på 50-talet (varför Seymour tar livet av sig vet vi inte, men det debatteras fortfarande bland Salingerentusiaster).
Boken rullas upp och ämnena skalas av i takt med omläsningarna: barndom, utbildning, zen-buddism och syskonkärlek. Att läsa in en bok i sin kropp gör att det blir omöjligt att skilja den från sin egen erfarenhet: älskar jag Sappho av mig själv, eller för att Franny gör det?

Nu är jag äldre än Franny och lika gammal som Zooey. Jag har genomlevt de kriser relaterade till religion och utbildning som förmodligen initierades av boken (ja, jag har också velat fylla en ryggsäck med brödsmulor och gå ut och förkunna Jesusbönen). Ute på andra sidan återstår mötet med Salingers stil.
Och jag slås igen av hur människor bara handlar, pratar och röker i Franny and Zooey; vi vet inte vad de känner eller tänker på - bara vad de ser ut att känna eller tänka på. Mitt i denna isbergsteknik faller Salingers berömda kursiveringar som musik i de lyhörda och roliga dialogerna. Läsaren underskattas inte, utan utmanas genom att tvingas vara uppmärksam på vad som sägs, hur det sägs, allt medan cigaretterna vandrar in och ut ur berättelsen.

Jag vet inte om jag kan stå ut med att vara en oönskad läsare av Salinger, och därför vill jag att John Updike har fel. Kanske något som inte är helt omöjligt, vi talar ändå om en man som avfärdade Franny and Zooey som "för lång, med för många cigaretter".

Malin Nauwerck
Doktorand i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet

Malin Nauwerck: "Jag har väntat på J D Salingers död"

KRÖNIKA. Efter J D Salingers död hoppas Malin Nauwerck att myten om hemliga valv, fulla av opublicerad litteratur är sann.