– Vi har en liknande bakgrund, fast han är från landet och jag är stadsgrabb. Båda är vi naturromantiker och tycker om den uppländska landsbygden. Att jag skulle få det här stipendiet var oväntat, men glädjande förstås, säger Kjell Eriksson.
Han är trädgårdsmästaren från Uppsala som i 40-årsåldern började skriva böcker. Många känner nog till hans kriminalromansvit om Uppsalapolisen Ann Lindell, men Kjell Eriksson har också skrivit i andra genrer. Numera bor han mest i en by på en ö i Brasilien, men är nu i Uppsala några dagar. Vi sitter i klassisk Uppsalamiljö och talar om Kjell Erikssons förhållande till arbetarförfattaren Jan Fridegård. Vilket visar sig vara omfattande. Redan som ung hittade han till Fridegårds böcker.
– Jag såg aldrig mina föräldrar läsa en enda bok, men de stack böcker i händerna på mig. Så värst mycket skola blev det inte för mig, men jag var en bokslukare!
Och han tyckte om att läsa Fridegårds trälserie och den självbiografiska sviten om Lars Hård, bland andra.
– Jan Fridegård var son till en statare på Katrinedals gods i Uppland. Den unge Jan kallades "socknens sämsta karl" av greven, för han ville skriva hellre än arbeta, berättar Kjell Eriksson.
Som småbarnspappa hyrde han ett litet hus på Katrinedals ägor några somrar och kände att han var på litterära marker.
– Där skrev jag den andra deckaren i serien om Ann Lindell, "Jorden må rämna" och jag lät Fridegård gå igen i min berättelse. Han var ju själv spiritist, haha.
Bokens mördare bor nämligen i ett hus i samma trakt och en man som jobbar på Katrinedal anar Fridegårds "närvaro" när han tittar in i den gamla smedjan.
– I maratonlopp brukar man prata om att ta rygg på någon annan löpare som springer före. Jag kan nog säja att jag tagit rygg på Fridegård, säger Kjell Eriksson.
Han är väldigt förtjust i att läsa arbetarförfattare överlag och nämner Moa Martinsson och Ivar lo Johansson som läsarfavoriter. Just Ivar Lo spelade stor roll för hans eget vägval till författarskapet.
– Jag började skriva av en slump. När jag var vid Forsmarks bruk som trädgårdsanläggare så tipsade jag tidningen Lantarbetaren om att skriva om det arbetet. Chefredaktören tyckte att jag kunde skriva själv, men föreslog att jag skulle göra det i novellform.
Då han fått publicerat fem noveller i den tidningen kom ett handskrivet brev från Ivar Lo Johansson. Det var början på en tio år lång vänskap och Ivar Lo blev i det närmaste mentor för Kjell Eriksson. De besökte bland annat statarmiljöer i Uppland och en av Kjell Erikssons böcker handlar om brytningstiden då statarsystemet förändras, "Efter statarna – en ny tid" (1995).
Även i sin senaste bok "Att skjuta hästar"(2015) återvänder han till samma brytningstid. Romanens huvudperson, Uppsalapojken Alfons, ansluter sig till internationella brigaderna i spanska inbördeskriget och som bondson fasar han för att skjuta hästar.
"Han är skicklig på att mejsla ut karaktärer som är flerdimensionella och allmängiltiga trots det speciella i situationen." skrev Björn G Stenberg i UNT:s recension (26 december 2015).
Den bok Kjell Eriksson ger ut i höst, "Verandarevolutionären", är en roman om en man som upplever sig själv som världsförbättrare och filosoferar på en veranda någonstans i Karibien. Hans närmaste granne har ett dunkelt förflutet som kolonialist i Malaysia. Mannens dotter kommer på besök och de har en del ouppklarat mellan sig. Samtidigt blir det oroligheter på den lilla ön och romanens personer dras in i dem.
– Jag tycker om att jobba med spänning som drivkraft när jag berättar. Den nya romanen är mer åt Graham Greene-hållet, men jag håller på att skriva en ny Ann Lindell-deckare också. Det är åtta år sedan sist.
I september ska han återvända till Uppsala. Då blir det boksläpp på Stadsbiblioteket under självaste kulturnatten av "Verandarevolutionären".
Men idag är det alltså Fridegårdsstipendiet. Det delas ut vartannat år av Uppsala kommun och är på 100 000 kronor.