Jag hör det dova mullret från buss 10 runt knuten. Jag har redan joggat lite lojt, men nu inser jag att jag måste springa för att hinna. Busschauffören hejar, men jag har bara ögon för sätena. Vad kan det vara för design som buss 10 bjuder på? Kan jag hoppas på en visuell gestaltning av en haschpsykos? Av någon anledning är det nämligen så att estetiken på bussäten är mer vågad än den på tåg.
Jag vet inte när mitt intresse för tåg- och bussätesdesign började. Kanske var det under klassresan till Polen när Rikard i 9C la en pizza någonstans mellan Zakopane till Gdansk? Stanken av magsyror kombinerad med sätenas grälla färger. Sådant kan sätta spår.
Kändast för gemene folk idag torde vara Lasse Åbergs sätesdesign som använts i Stockholms lokaltrafik sedan 1997. Sedan 2012 har Uppsalabor även kunnat parkera sina ändalyktor på hans design när man tagit pendeltåget till huvudstaden.
Det finns de som ogillar designen med ultramarin bakgrund och de naivistiska inslagen av byggnader, fordon och meteorologiska fenomen. Jag har inte vad jag kan minnas hört någon spontant tala väl om dem. Men när jag gräver djupare hos sakkunniga vad gäller de lokala färdmedlens säten kommer detta på skam.
Jag får tag på en före detta lokförare, Claes Fredelius, som jobbat i både Stockholm och Uppsala och har ett särskilt intresse för tågestetik. Han gillar Lasse Åbergs design.
– Jag tycker den är trevlig. Det är som små ikoner. Enkelt, men man ser vad det är. Bra färgval också.
Själv skulle jag vilja sticka ut hakan och säga att designen är ikonisk och fortfarande idag, ett kvarts århundrade senare, rätt fräsch. Jag kan i och för sig störa mig på den naivistiska enkelheten, men det finns samtidigt en kraft i den. De blå textilierna har tillsammans med de klargula räckena bildat starkt gulblå tunnelbanevagnar. Gulblått behöver inte automatiskt vara fräscht, de nationalistiska associationer känns allt annat än just det, men det finns olika gult och blått. Gubbkissgult och blekt smutsblått hade inte åldrats lika väl, men den starkt ultramarinblå klädseln med de nästan neongula räckena ger fortfarande en pigg känsla. Sol och hav, det är väl det Sverige handlar om?
De flesta av oss minns föregångarna till Åbergs design. Bruna säten som monterats på gulfärgad metall. Fortfarande idag kan man då och då vila sin stuss på dessa säten. Bruna och rejält murriga, som en Alfons Åberg-kofta i en 70-talsbetongförort. De har aldrig varit glamour, men ni läsare drabbas säkert av samma nostalgiparoxysmer som jag när man minns detta svunna Stockholm som dessa säten, fram till 1997 i alla fall, ensamt härskade över. Gud, så vackert och vemodigt.
Satt man med lite kortare shorts på de här säten fick man dras med stickiga känslor mot den nakna huden. Hygienen hos dem är omtalat problematisk:
– Alltså, de var en sanitär olägenhet. Slog man på sätena flög det upp ett moln av snusk: damm och gamla, vad vet jag – avföringspartiklar, säger Claes Fredelius.
Från 2018 har nya säten poppat upp på tuben. Blågult, likt de tidigare, men med bra mycket sobrare ton. De går i dämpat gråblått och blekt gult som drar åt senap. Mer stilrent och mer ängsligt. Mönstret bygger på Plattans ikoniska svartvita triangelmönster. Det känns fräscht – men ointressant.
Helena Pagels, teknisk projektledare på Trafikförvaltningen, talar om designföretaget Idesign som ligger bakom sätena.
– De är väldigt duktiga på ergonomi. Mönstret anknyter till Stockholm och Plattan. De gula platserna är en priomärkning. Kontraster är viktigt, gult syns bra för synsvaga. Jag tycker designen är jättefin, det är ett lyft.
– De där sätena är ju rätt tråkiga. Jag föredrar Åbergs alla dar i veckan. Det här är bara sterilt, jag är inte alls imponerad av dem. Man hade kunnat köra samma mönster på de gula sätena, men inverterat liksom. Lasse Åberg hade kunnat få fortsätta, han är ju en nationalklenod så honom bör vi ta vara på. Man skulle också kunna tryckt upp säten med hans Musse Pigg-figurer och reta upp Disney, föreslår Claes Fredelius.
Generellt är tågsäten mer dämpade än bussäten. Till exempel går SJ:s stolar i grått och har ett tryggt rutmönster. Påminner om kavajer med hundtandsmönster. Men kanske kan vi alla till vardags uppskatta lugnet de inger. Mer flamboyanta och skrikiga mönster skulle kunna oroa och reta betraktarens sinne. Det tror jag dessa grå kreationer särskilt syftat till att undvika.
– SJ:s nya design på X2000 är väldigt steril. Funktionellt – inte roligt, kommenterar Claes Fredelius.
Hoppar vi däremot på en Uppsalabuss kan vi få häpna över hur man jobbat visuellt utmanande. Det är signifikativt för bussar kontra tåg – bussarna räds inte att ha säten som attackerar betraktaren och försätter den i tillstånd som är farligt nära en Hunter S Thompsonsk snedtripp. För den som vill färdas i ett visuellt psykedeliskt landskap – då är bussätet din vän.
På buss nummer 10 denna dag mötte mig dock ett mycket mer stilrent säte – blått med smala, korta streck i plockepinnmönster. Smått avantgardistisk med vad som verkar vara en hommage till Lucio Fontana, konstnären som skar med kniv i sina dukar. Men här finns även något som liknar punktmärken på ett sjökort. Lite nautik lättar upp de, vad man skulle kunna tolka som, i övrigt hotfullt designade sätena.
Jonas Skovgaard, vd på Gamla Uppsala Buss, tror att designskillnad mellan tåg och bussar beror på budgetfrågor. Samt bussars lite kortare livslängd.
– Har man säten som anspelar på Uppsala så blir andrahandsvärdet sämre. Åbergs design tycker jag ur ett resenärsperspektiv är trevlig.
Det genomgående stökiga temat på bussätenas design beror delvis på att man vill att mönstret ska kunna dölja smuts.
– De ska hålla länge och ska kunna bli fläckade.
Vad ser Jonas Skovgaard för trender på området framgent?
– Det är få som hakar på den här trenden med att ha en anknytning till orten. Bussbranschen driver ganska hårt att säten ska vara generella. Den lokala prägeln tror jag i längden kommer försvinna.
Tråkigt, tycker Claes Fredelius.
– Bussar generellt är lite roligare i färgsättningen. Tåg ska alltid vara lite pretentiösa, eftersom det är så mycket pengar involverade.