– Favoritlåt med Monica? Åh, det är så många. Men jag insisterade på att Monicas vals måste vara med i filmen. En underbar melodi av Bill Evans som fått en fantastisk text av Beppe Wolgers.
Per Fly kräver ingen betänketid för att plocka fram rätt låt ur minnet. Han tog också ett snabbt beslut när han fick erbjudandet att regissera filmen om Monica Zetterlund.
– Jag är gammal musiker och hade länge drömt att få göra en musikfilm. Jag tänkte att det kunde vara en fördel att jag inte är svensk, att jag hade lite nyttig distans till huvudpersonen och det filmen vill berätta.
– Monica var känd i Danmark också, men inte som i Sverige, här är hon ju rena nationalklenoden, inflikar Kjell Bergqvist, som har spelade mot henne för cirka 40 år sen.
Varför blev hon så stor, tror du?
– Hon var en jazzsångerska i världsklass. Sen kunde hon vara rolig och folklig i revyer och filmer. Bredden hos henne var unik och hon uppträdde oftast i bra sammanhang, säger Bergqvist.
Per Fly visste redan från början att han ville ha en skådespelerska i huvudrollen, inte en sångerska. Men att hitta henne var svårare än han trodde. De provfilmade ett 80-tal unga kvinnor utan att bli övertygade. Edda Magnason sjöng på en gala för Amnesty på Södra teatern i Stockholm och i publiken satt en kvinna, bekant med filmens producent Lena Rehnberg.
Efter några dagar fick Edda ett erbjudande om en provfilmning.
– Eftersom hon är med i varenda scen i filmen så var det helt avgörande att vi hittade rätt person. Det tog två månader innan jag hade bestämt mig. Att engagera en debutant/huvudrollsinnehavare är lite som att spela på lotteri.
– Men den här gången drog du en rejäl vinstlott, säger Kjell Bergqvist och garvar.
Kjell, du spelar Bengt, Monicas Z:s pappa, som i verkligheten ledde en orkester hemma i Hagfors. Hur uppfattar du honom?
– Han har det kämpigt, han förstår inte riktigt varför Monica inte kan nöja sig med Hagfors och Värmland. Och när Monica brister som mamma är det han och hustrun Greta som får ta hand om dottern.
Men varför är han så bitter?
– Jag tycker inte han är bitter, snarare olycklig. Han älskar sin dotter, men når inte fram till henne. De förstår inte varandra, Monica lämpar för ofta över ansvaret för dottern till mormor och morfar.
Monica Z utspelar sig under två år i början av hennes karriär. Manusförfattaren Peter Birro fångar livsaptiten och karriärdrömmarna hos den unga sångerskan men väjer inte för de mer komplexa sidorna i hennes personlighet: scenskräcken, alkoholen, de struliga relationerna med män.
Per Fly sammanfattar innehållet så här:
– Filmen handlar om en kvinna som siktar på att blir en stor stjärna. Och det blir hon också, men hon går lite vilse på vägen. Men vilket äventyr hennes liv blev!
Det är en 60-talsfilm, fullproppad med tidsmarkörer: kläder, frisyrer, bilar, låtar och så vidare. Men Per Fly är ingen regissör, som går med på att slava under kronologin. Han vill inte riskera att filmen uppfattas som en dramadokumentär.
– Det är en tolkning av verkligheten, allting har skett, men inte i den ordningen. Filmer som löper på kronologiskt kan lätt blir gärna trista och förutsägbara.