Greve Dracula har satt skräck i både bokläsare och biopublik i över hundra år. Och något är det med den blodsugande greven från Transsylvanien som håller genom tiden. Förutom Sherlock Holmes är Dracula den fiktiva figur som filmats flest antal gånger, runt 200. På Luleå tekniska universitet har man tagit vampyrfäblessen så långt att det startats en kurs: Vampyrberättelsen från Dracula till Twilight.
Förlagan till Dracula tror man finns i Rumänien, hos fursten Vlad III Dracul, en ren vit skräck för den som råkade hamna i hans onåd. Bestraffningsmetoder som hudflängning, halstring, och att tvinga offret att äta upp egna kroppsdelar var några av hans ondskefulla påhitt. Längs vägarna kunde man se infångade fiender som pålats levande på störar. En ganska osympatisk figur med andra ord. Den fiktive Dracula har fått ikläda sig rollen som både ond och med drag av en mer mänsklig karaktär.
1897 skrev irländaren Bram Stoker romanen Dracula, där Jonathan Harker blir skickad till Transsylvanien av sin advokatfirma för att hjälpa deras klient greve Dracula som vill flytta till England. Väl framme blir Harker Draculas fånge och inser att han måste stoppa grevens flytt innan det är för sent. Den våldsamma figuren, enligt somliga med underliggande sexuella motiv, sägs även ha varit en symbol för det viktorianska Englands inställning till främmande kulturer. Kanske är det rädslan och fördomen inför det okända som gör Dracula ständigt aktuell.
Den första filmatiseringen med boken som förlaga var stumfilmen Nosferatu feån 1922 och det var också med den som Dracula fick sitt genomslag på allvar. Dock hade skaparen F W Murnau inte frågat änkan Stoker om lov och hon försökte få filmen stoppad, något som gjorde att den snarare ökade i popularitet. Man fick dock ändra Draculas namn till Orlock och platsen till Bremen.
Sju år senare kom den film som skulle komma att bli den kanske mest klassiska av Draculafilmatiseringarna. När Tod Brownings Dracula hade premiär i New York 1931 berättade löpsedlarna att folk i publiken hade svimmat när de såg de blodiga scenerna.
I huvudrollen ser vi Bela Lugosi, som faktiskt föddes i Transsylvanien och som kom att bli så förknippad med Dracula att han hade svårt att få andra roller. Till skillnad från bokens och även Nosferatus lytta figur är Dracula här en charmig och snygg man. Lugosis brutna engelska har blivit ett efterhärmat och ofta paroderat signum för karaktären och den klassiska frasen "I never drink ... wine" tillkom i detta manus. Bela Lugosi spelade därefter bara ondskefulla aristokrater, och begravdes 1956 i sin Draculacape.
En annan skådespelare som blivit ett med Dracula är förstås Christopher Lee som gjorde rollen inte mindre än sju gånger. I uppföljaren Hammers Dracula: prince of darkness från 1965 har Lee inte en enda replik. Manusförfattaren Jimmy Sangster påstod att karaktären helt enkelt inte hade några repliker, men enligt Lee själv vägrade han helt enkelt att ta den hopplösa dialogen i sin mun.
Genom tiderna har Dracula tolkats av Andy Warhol, Francis Ford Coppola, Mel Brooks och en hel rad andra. I år är Dracula dubbelt aktuell, dels i Uppsala stadsteaters uppsättning, dels i nya Dracula 3D i regi av Dario Argento, som blev sågad efter premiären i Cannes i maj.
På senare år har det kommit fram nya rön kring Dracula och vad som egentligen ligger till grund för historien. Uppsalaprofessorn Anders Kaliff gav 2009 ut den populärvetenskapliga boken Dracula och hans arv - myt, fakta, fiktion där han presenterar sin egen teori. I stället för Vlad III ska det ha varit en annan ättling som stod som förebild, och denne ska ha fruktats av folket som en riktig vampyr. Vad som egentligen är sant får vi kanske aldrig veta.
Ett är i alla fall säkert, Dracula lever vidare. Eller som han själv säger: "My revenge has just begun. I spread it over centuries and time is on my side."