Efter både sommar– och vinterprat i radio, ett flertal album, priser, filmer och föreställningar har Emil Jensen gjort det mesta. Med sin blandning av komik, lyrik och musik lyfter han fram tunga ämnen som diskriminering och miljöfrågor, men är noga med att avsluta i hopp och värme. Hans brinnande aktivism är även synlig bakom kulisserna. För några år sedan gjorde han en hel turné på cykel, vilket skulle bli den miljövänligaste turnén någonsin. Han anser att det är viktigt att leva som man lär och vända ut och in på sig själv för att människor ska kunna ta till sig vad man försöker förmedla på scen.
– Jag har en sekvens i min föreställning där jag diskuterar artister som ofta blir ombedda att presentera sina tre bästa och tre sämsta egenskaper. Jag blir alltid så förvånad över att alla har så fina sämsta egenskaper. Så i min föreställning river jag av mina 83 sämsta egenskaper under fem minuter. Om man ska prata om de stora frågorna så känns det viktigt att presentera sig som man verkligen är.
2018 turnerade han i Sverige med föreställningen "En gemensam galning" som lyfter många av dessa stora frågor samtidigt som den öppnar upp för en analys av galenskapen inom oss själva.
– Jag har tänkt på begreppet ’en ensam galning’, som vi ofta säger. Det känns som ett sätt att hålla ensamheten och galenskapen på behörigt avstånd. Det som slår mig ju mer jag tänker på det är att galenskapen i världen är gemensam, en gemensam galenskap. Då tänker jag dels på hur vi är mot varandra och allt annat levande på jorden. Men jag tänker också på det lilla i oss själva. Det är så mycket vi har gemensamt, exempelvis tillkortakommanden, som vi kan skratta åt tillsammans när vi väl öppnar upp för varandra.
Föreställningen skapades med inspiration från när Emil Jensen skrev ett nytt album. Han upptäckte att genom låtarna gick en röd tråd: det gemensamma ensamma. Då började han skriva monologerna utifrån det temat, och "En gemensam galning" växte fram. En föreställning som, precis som tidigare framträdanden, kombinerar ord, musik, mellansnack och poesi.
– När jag gick på konserter blev jag förvånad över hur lite artister utforskat det området: mellansnack. Jag kände att jag saknade det. Så det var kul att bryta ny mark och tänka: Vad kan man göra mellan två låtar? Man kan läsa dikter, man kan göra ståuppkomik mellan två pianoballader, och nu har jag till och med märkt att det går att ta med sig en gammal overheadapparat från 80-talet och hålla ett klassiskt mellanstadieföredrag också.
Men att trolla med ord har inte alltid varit Emils starka sida. Musiken var hans stora intresse som liten, han spelade piano och kände att det var hans enda sätt att uttrycka sig själv, då hans handstil var så dålig att ingen trodde att han kunde skriva.
– Därför var det lite låsning med ord och så, för min del. Men när jag väl upptäckte att det gick att använda språket på samma sätt som musiken, intuitivt och lekfullt, blev orden plötsligt ännu en uttrycksmöjlighet för min del. Sedan dess har språket varit väldigt mycket i fokus i det jag har skapat.
Finns det några andra artister vars arbete du blir inspirerad av?
– Tvärtom, jag inspireras av det som saknas på scen, det som jag själv skulle vilja se eller höra. De som inspirerar mig är inte i samma cirklar som mig, utan i helt andra genrer. Jag kan, till exempel, tycka att det är befriande att kolla på helt ordlös konst, för jag jobbar så himla mycket med ord.